Hemkommen efter två timmar på skidor ute i härliga Rågsveds friområde. Här finns inga anlagda spår, utan en får spåra själv och kryssa mellan snåren och sandade gångvägar. Bortanför dammen är det så stilla att jag nästan får fjällkänsla. I princip kan jag ta mig ut till jungfruliga snövidder från porten på Stövargatan, om än ibland med lyftade skidor över sandade gator. Kanske det bara är nördar som åkt skidor sedan barnsben som gör på detta viset, men så behöver det inte vara.
Tänk om staden kunde se till att lämna några decimeter snö längst in på trottorarkanterna så att inte bara de mest hugade skid- och pulkaåkare utan också andra lätt kan ta sig ut i de snöiga markerna. Tänk om alla gång- och cykelvägar i naturområden och parker hade en sträng osandad snö på ena kanten. Så mycket lättare för föräldrar att dra barn i pulka och för vem som helst att åka skidor.
Att göra natur- och parkområden mer tillgängliga är i linje med stadens idrottspolitiska program tycker jag, Det ska vara lätt att ta sig ut i naturen, till skidspår och pulkabackar, utan att behöva bil eller resa med kollektivtrafiken, som ibland inte ens når fram till skidspåren. Hindren måste rivas, så att inte bara de mest hängivna kommer iväg utan alla stockholmare.
Jag skulle gärna se skidbussar på helgerna från Rågsved ut till skidspåren i Ågesta och Älvsjöskogen, eftersom Vantör saknar anlagda skidspår, åtminstone till vi får närbelägna spår på Bandängen och runt Rågsveds friområde. Med skidspår där vi bor och går i skola, kan många fler barn och vuxna lära sig och komma ut på skidor. Vilken glädje för människan och vinst för folkhälsan!
söndag 17 januari 2016
onsdag 6 januari 2016
Från Polen till Sverige - 2018 kan det vara väl sent
Igår på en middag kom vi in på möten med människor som står så långt ifrån varandra att de verkar komma från olika planeter.
Samtalet började med Polen, högern, katolska kyrkans inflytande, den försämrade abortlagstiftningen, svikna människor som röstar på det som de tror ger trygghet men efteråt inser att de blivit lurade. Värdinnan var ursprungligen från Polen, så ämnet var naturligt och jag hade just läst DN där den polske författaren Tomasz Jastrum varnade för utvecklingen:
Först var det när jag och en kamrat tågluffade, vi träffade två engelsktalande killar och hade hur trevligt som helst. Efter en stund började vi fundera på varifrån de kom, engelska talas ju i olika delar av världen. Det var Sydafrika. I ett slag ändrades vårt samtal. Vi frågade förstås om apartheid, men mötte en mur. De förstod oss inte. För dem var apartheid det normala, inget fel. Vi förstod dem inte. Hur kunde de tänka så. Det dröjde inte länge förrän vi gick. Vi hade inget mer att prata om.
Andra gången var Hässelby stadsdelsförvaltning. Min chef och jag träffade tre ungdomsledare, män i karriären från villastaden, om möjligheten att en verksamhet för unga arbetslösa kunde dela lokal med deras ungdomar. Ledarna radade upp sina fördomar om vad de arbetslösa kunde skada i lokalen. I ett desperat sista försök tog jag till argumentet att även deras ungar kan bli arbetslösa och behöva stöd. Blickarna och orden till svar sa allt. De blir inte arbetslösa. Vi hade inget mer att prata om.
Där och då var det klass, kön och inlärd rasism som möttes. Frågan är vart vi går i Sverige idag. Jag hoppas att vänsterpartiets framgångar med de sociala reformerna i den statliga budgeten 2016 ger välförtjänt utdelning i opinionen. Men det räcker nog inte för en vänster som stått och stampat, samtidigt som Sverigedemokraterna får stöd av en femtedel av opinionen och regeringen varit senfärdig med att förbättra möjligheterna för kommunerna att klara flyktingmottagandet och nu genom id-kontrollerna medverkar till att försämra asylrätten.
Det här duger inte längre. Råden har länge haglat på Aftonbladets ledarsida om vad Löfven ska göra för att socialdemokraterna ska bli relevanta igen. Vänsterpartiet uppmanas i Flamman att våga ha visioner om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste kunna föra en politik för folkflertalet, som inte ställer människor och grupper mot varandra. Ett jämlikt samhälle måste vara målet. Dags att visa vad vi vill och ta plats i opinionen, för 2018 kan det vara väl sent.
Samtalet började med Polen, högern, katolska kyrkans inflytande, den försämrade abortlagstiftningen, svikna människor som röstar på det som de tror ger trygghet men efteråt inser att de blivit lurade. Värdinnan var ursprungligen från Polen, så ämnet var naturligt och jag hade just läst DN där den polske författaren Tomasz Jastrum varnade för utvecklingen:
"Det fria Polen står inför sin hittills största prövning. Den nya högerregeringen har skapat ett extremt klimat präglat av paranoia och nästan religiös övertygelse, skriver polske författaren och poeten Tomasz Jastrun."Vår diskussion och den djupa klyfta mellan regeringsanhängare och motståndare i Polen som beskrivs i artikeln ledde mina tankar till två tillfällen i livet, då jag verkligen känt mig som en alien i mötet med människor med nästan religiös övertygelse om att deras värld var den enda rätta.
Först var det när jag och en kamrat tågluffade, vi träffade två engelsktalande killar och hade hur trevligt som helst. Efter en stund började vi fundera på varifrån de kom, engelska talas ju i olika delar av världen. Det var Sydafrika. I ett slag ändrades vårt samtal. Vi frågade förstås om apartheid, men mötte en mur. De förstod oss inte. För dem var apartheid det normala, inget fel. Vi förstod dem inte. Hur kunde de tänka så. Det dröjde inte länge förrän vi gick. Vi hade inget mer att prata om.
Andra gången var Hässelby stadsdelsförvaltning. Min chef och jag träffade tre ungdomsledare, män i karriären från villastaden, om möjligheten att en verksamhet för unga arbetslösa kunde dela lokal med deras ungdomar. Ledarna radade upp sina fördomar om vad de arbetslösa kunde skada i lokalen. I ett desperat sista försök tog jag till argumentet att även deras ungar kan bli arbetslösa och behöva stöd. Blickarna och orden till svar sa allt. De blir inte arbetslösa. Vi hade inget mer att prata om.
Där och då var det klass, kön och inlärd rasism som möttes. Frågan är vart vi går i Sverige idag. Jag hoppas att vänsterpartiets framgångar med de sociala reformerna i den statliga budgeten 2016 ger välförtjänt utdelning i opinionen. Men det räcker nog inte för en vänster som stått och stampat, samtidigt som Sverigedemokraterna får stöd av en femtedel av opinionen och regeringen varit senfärdig med att förbättra möjligheterna för kommunerna att klara flyktingmottagandet och nu genom id-kontrollerna medverkar till att försämra asylrätten.
Det här duger inte längre. Råden har länge haglat på Aftonbladets ledarsida om vad Löfven ska göra för att socialdemokraterna ska bli relevanta igen. Vänsterpartiet uppmanas i Flamman att våga ha visioner om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste kunna föra en politik för folkflertalet, som inte ställer människor och grupper mot varandra. Ett jämlikt samhälle måste vara målet. Dags att visa vad vi vill och ta plats i opinionen, för 2018 kan det vara väl sent.
tisdag 5 januari 2016
På Coop Högdalen händer det oväntade
Ett glatt men mycket oväntat möte idag på Coop i Högdalen. Tyckte mig se ett bekant ansikte i kassakön. Vi hade inte setts på många år. Jomenvisst var det en tidigare arbetskamrat från socialtjänsten i södra Farsta. Nu pensionär sedan några år tillbaka, och boende i seniorbostäder, fick vi genast samtalsämnen då jag berättade att jag arbetade på äldre- och personalroteln i stadshuset.
Så kom vi in på socialtjänsten med så många ensamkommande flyktingbarn, och vikten av att de får ett bra stöd. Min tidigare arbetskamrat berättade att hon i tjänsten hade hand om sitt första ensamkommande barn redan1986. Han flydde från Saddam Hussein, som lät unga pojkar agera kanonmat längst fram i fronten. Det hade gått bra för honom i Sverige. Så, ett fint avslut på vårt möte.