Valfriheten som metod för att slå sönder ett samhälle

Söndag morgon gör DN mig dubbelt glad. Först att en notis om Stockholmsdagen hade fått plats, om än liten, i tidningen - kul! Och samtidigt nödvändigt att de stora tidningarna blir bättre på att spegla vad Stockholmsvänstern gör, vilka vänstervisioner som finns i, om och för vår stad.

Kulturdelens dubbla uppslag är den andra glädjespridaren, där Kajsa Ekis Ekman klär av valfriheten likt sagan om Kejsarens nya kläder. Hon skriver att "Valfriheten hyllas som en befrielse från tvång men liknar mest ett himla besvär." Kanske kan besväret få vissa att tveka, och det är bra.

Än värre är följderna för de mest utsatta i vårt samhälle, som de borgerliga helt friskriver sig från. I Kista-Rinkeby är till exempel samverkan mellan skolan och socialtjänsten en icke-fråga idag, som en följd av det fria skolvalet. Och hur går det för våra multisjuka äldre, när biståndsbedömarna ska samverka med ett otal privata hemtjänster och vårdcentraler och privatsjukhus och gud vet vad?

Att få en stark rödrosagrön regering som kan vända skutan är därför det strategiskt viktigaste vägvalet i Sverige idag. Om vi vill ha ett solidariskt land.

Dagens valfrihetsbegrepp handlar om att välja det bästa för sig själv och sin familj, det är en handling som inte ser till grannens barn, allas barn. De som väljer fel kan skylla sig själv, samhället friskriver sig från ansvar. Barn drabbas av föräldrars situation. Idag betyder valfrihet enligt Ekman att "ingen ska lägga sig i". Vad gör en sådan begränsad och privatiserad valfrihet med oss som människor och med vårt samhälle som vi byggt upp tillsammans i generationer?

Ett sätt att utforska värderingarna bakom mantrat valfrihet är att precis som Ekman fundera över inom vilka områden där vi inte har valfrihet. Rätten att vägra ett arbete finns exempelvis inte för arbetslösa, även om det betyder att rycka upp sig själv och barn från orter där man har sina djupaste rötter.

Ekman skriver att förut handlade valfrihet om rätten att välja något annat, för arbetarbarn rätten att välja studier, för kvinnor rätten att välja abort. Idag handlar valfrihet om att välja mellan samma sak. Du måste vara informerad för att välja rätt, det bekräftas i forskning om det "fria" skolvalet. På så sätt exkluderas de som inte kan koderna, har kontakterna.

Klyftorna ökar med valfriheten, som på ett skenbart rättvist sätt säger att alla har får välja, men effektivt döljer bakomliggande orättvisor, de viktiga valen.

Jag sörjer att solidariteten i rättighetsbegreppet har avväpnats och gjorts till något fult. Det har ersatts med ett marknadstänkande som leder till tvånget att välja, annars är du förlorare. När vi tänker rättigheter finns något bra att gemensamt kämpa för. När vi tänker valfrihet vänds fokus till den egna nyttan.

Vi människor vill ha bra förskola, skola, äldreomsorg och service för funktionsnedsatta, nära där vi bor. Alla är vi trötta på kommersen kring telefon, el och bredband. Tänk när vi har fått strojke, då ska vi dessutom i sjuksängen under 20 minuters samtal med biståndsbedömaren välja äldreboende, där vi ska bo till livets slut.

De största vinnarna på valfriheten är företagen som har släppts lösa - det är vår! Samtidigt får alla andra ägna sin fritid till att orientera oss i val av än det ena än det andra, i förhållande till de viktiga valen i livet - vad vill vi göra av vårt liv, hur vill vi göra gott för andra? Tanken svindlar, kanske är valfriheten enligt Ekman i själva verket en form av kontroll!