Hur kommer det sig att svenska massmedia inte har levt rövare om att den borgerliga regeringen lobbat hårt för och delvis lyckats med att få EU att ändra den vetenskapligt förankrade fattigdomsdefinition som har rått sedan 1984?
Detta är en viktig principfråga, dels hur verkligheten beskrivs och dels medias roll. Sakfrågan kan avgöra val. Vanliga människor, de som Göran Hägglund vill ha monopol på, ska inte behöva nöja sig med att serveras makthavarnas bild av verkligheten utan har rätt att få en kritisk analys av politiken.
Sakfrågan. Istället för att alla EU-länder ska ha samma fattigdomsdefinition får varje regering bestämma själva hur fattigdom ska definieras och mätas. Jämförelser mellan länder blir inte längre möjliga. Om detta allvarliga berättar Lena Sommestad (S) om på dagens DN-debatt.
Med EU-definitionen (den är fattig som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten) har fattigdomen i Sverige ökat från 9 till 13 procent mellan 2004 och 2008. Med försäkringskassans nya absoluta mått har fattigdomen tvärtom minskat något. Simsalbim, så kan regeringen framställa sin politik som lyckad.
Till medias roll. De ska lyfta manipulationer från makthavarnas sida, oavsett politisk färg. Att man inte uppmärksammat fattigdomsfrågan tillräckligt innan beslut i EU bekräftar det akuta behovet av en rödgrön rikstäckande dagspress som motvikt till borgarpressen.
Att fakta om ojämlikheten är så besvärande för Reinfeldt att han gör om definitionerna för tankarna till Orwell. Låt oss ta avstamp där och göra valet till ett val om ökad jämlikhet eller ökade klyftor. Jag är säker på att verklighetens folk litar mer på sin egen upplevelse av verkligheten än moderaternas skönmålningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
lundmarkrosa@gmail.com