Våga prata skatt - uppskatta hemtjänstpersonalen!

Det är hårt i äldreomsorgen idag. Samstämmiga röster på V-Enskedes möte om äldreomsorgen vittnade om att det yrke man en gång valt förändrats kapitalt. De biståndsbedömda minuterna räcker inte till för den sociala biten. Att lirka med Nisse som inte vill duscha, att ha tid att lyssna in behov.

När man för tjugo år sedan fylldes av yrkesstolthet över att Nisse accepterat att duscha och mådde bra, accepterar man lättat idag att Nisse nekar duschen och "sparar" in femton minuter i ett dagsschema som redan har för få minuter till de 15-18 äldre som ska besökas varje dag.

Har man anhöriga får man den bästa omsorgen säger de som jobbar länge i hemtjänsten. Äldre utan anhöriga får betala med sin biståndsbedömda tid till de andra. Lika illa kommunalt som privat, men de som arbetar privat har otryggare anställningar. De som gjort en Lex Sarah mister jobbet i många fall.

Dystra perspektiv! Lägg till att det behövs 150 000 nya vårdbiträden och undersköterskor för att klara äldreomsorgen till 2030 så inser var och en att något måste göras. Vem ska vårda mormor när dagens slitvargar i hemtjänsten går i pension och de unga flyr vårdutbildningarna?

Jag menar att vi måste våga prata skatt igen! Att betala skatt är att ge en skatt till andra och oss själva den dagen vi behöver till exempel äldreomsorg. Om ordet skatt är positivt laddat i skattkammare och skattkista, då ska vi också kunna fylla skatt på inkomst och kapital med samma positiva laddning!

Vänsterpartiets Ann-Margarethe Livh berättade på mötet att hon och Torun Boucher nyligen lagt en motion om att bättre arbetsförhållandena i hemtjänsten. Det kostar skatt, men den oskattbara äldreomsorgspersonaln behöver den uppskattningen! Flera arbetskamrater, lön som motsvarar det krävande arbetet och att bli lyssnad på som personal vore en bra början!