Stockholm - en klassmässigt rensad stad

Från mitt "utkikstorn" i Rågsved, där jag bor sedan 1983, har jag på nära håll upplevt hur grannar, vänner och bekanta flyttar till vad de tycker är "bättre" stadsdelar så fort de har fått möjlighet, kommit fram till en attraktiv lägenhet i allmännyttans internkö eller fått råd att köpa en lägenhet. Man vill bo i områden med "bättre" skolor säger man, närmare stan eller rent av flytta till en annan stad.

Jag har också vänner som bor kvar i Rågsved, trots ekonomiska möjligheter att flytta. Många är engagerade i föreningar och bidrar till att göra Rågsved till Rågsved. Det handlar mycket om att värna Rågsveds värden, solidaritet med medmänniskor, kampen för Rågsveds friområde, för koloniområdena. Trivseln med människorna, bostaden och friområdet är starka skäl för att bo kvar.

Men visst handlar det om status. Hur andra ser på Rågsved påverkar. Det blir en ond cirkel om ett område får för stor omflyttning. Självfallet känner man sig otryggare om man aldrig hinner lära känna sina grannar. På liknande sätt fast tvärtom kan säkert du som bor i till exempel Årsta beskriva hur din stadsdel ändrats, i takt med högerpolitiken som satt igång och uppmuntrat ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter under sken av att det ska öka mångfalden. I praktiken, och det visste vi redan, har det lett till klassmässigt rensade stadsdelar i Stockholm.

På sina håll har också det så kallat fria skolvalet lett till att föräldrar flyttat barn till andra skolor, för att förortsbarnen blir för många i en tidigare homogen innerstadsnära eller innerstadsbelägen skola. Segregationen startar en flyttkedja av barn mellan skolor, istället för att alla skolor är bra skolor.

De skenande inkomstklyftorna skrev Svd om igår. "Under åren 1991-2010 har antalet stadsdelar med en medelinkomst 20 procent över genomsnittet mer än dubblerats, från 16 till 36, samtidigt som antalet stadsdelar som har en medelinkomst 20 procent under snittet har mer än fyrdubblats, från 6 till 27. Samma jämförelse 1991-2010 visar att stadsdelar som tjänar 10 procent över snittet har stigit från 36 till 52, och stadsdelar som tjänar 10 procent under snittet har ökat från 28 till 41."

Att Stockholm är en delad stad är ingen nyhet för oss i Rågsved. Vi behöver inte läsa statistiken för att veta vad som händer. Vi vet att alla så kallade lyft, visioner eller förnyelseprojekt som stadshuset ägnat sig åt inte har gjort långsiktig skillnad, utan snarare tjänar som alibi och något att döva samvetet med, medan ojämlikheten ökar allt mer. Plåster på såren men ingen bot. Den politik som skulle göra skillnad finns inte, istället hittar politiken på "förortssatsningar" som inte ändrar något grundläggande.

Glömmer aldrig den midsommarafton när familjen var på väg till tunnelbanan, finklädda för att åka till midsommarfest, och blev hejdade av en trevlig kvinna, också finklädd, på väg till fest. Hon frågade först om vi var svenskar. När vi sa ja frågade hon varför svenskar flyttar från Rågsved. Det hade hon grubblat över. Tyckte vi inte om invandrare? Vi hade ett intressant samtal, sedan skiljdes våra vägar.

För mig har det stått klart länge att det krävs en politik för hela Stockholm för att vända utvecklingen. Det krävs förändringar i alla stadsdelar.  Alla stadsdelar ska vara attraktiva att bo i. Grundläggande är bra offentlig service. Det krävs arbetsplatser och fritidsaktiviteter som ger en levande stadsdel både dag och kväll och som ger underlag för kommersiell service. Här kan staden gå före och återföra de stadsdelskontor som har lagts ner i bland annat Rinkeby och Högdalen.

En attraktiv allmännytta med olika lägenhetsstorlekar i alla stadsdelar är nödvändigt. Då får vi en blandning av människor som gör stadsdelen spännande. Vi ska börja med de segregerade villastadsdelarna, innerstaden och förorter där allmännyttan har sålts ut och dammsuga områdena på platser där allmännyttan kan bygga. I villasamhällena får staden köpa in fastigheter där det passar bra med flerfamiljshus. På köpet ökar underlaget för kollektivtrafiken vilket gynnar alla i stadsdelen. I innerstaden får avkontoriseringen ge plats åt ny allmännytta, till rimliga hyror. Till det krävs säkert statliga subventioner. Det kostar att öka jämlikheten, men förmodligen mindre än att minska den.

För att väga upp innerstadens närmast magnetiska dragning räcker det inte med en underbar förortsnatur. Det måste vara spännande att bo också, att leva, inte bara sova. Det krävs utomordentligt bra skolor, fantastiska bibliotek, teatrar, kulturhus, sim- och idrottshallar och kollektivtrafik som gör det lika lätt att resa mellan förorterna som till stan. En stark offentlig sektor ger kunder till butiker, krogar och kondis.

För varje Järvalyft vill jag se ett Brommalyft. För varje Söderortsvision vill jag se en Södermalmsvision. För varje Rågsvedssatsning vill jag se en Örbysatsning. Vi måste göra både och men börja på rätt ställe.

Om inte låginkomsttagare får möjlighet att bosätta sig i innerstaden och i allmännyttiga lägenheter i de nu segregerade villaområdena får vi aldrig stopp på omflyttningen i förorterna. Vi måste ställa om hela staden, kraftigt öka omfördelningen till välfärden, så att förortsskolorna och förortsbiblioteken kan bli de bästa i staden. Till det krävs en rejäl skattehöjning, men det blir väl investerade pengar när politiken styr mot jämlikhet. Målet måste vara att föräldrar inte ska känna att man riskerar sitt barns framtid genom att bo kvar, tvärtom. Vill man sitt barn det bästa ska man flytta ut till förorterna, där det finns alla möjligheter i livet.