Stadshuset måste dela med sig av makten

Normal demokratisk representation. Har vi det i Stockholms stad med nästan 900 000 invånare, när vi jämför oss med exempelvis Nynäshamn med 26 000 invånare? Ja, det frågar sig Viktor Barth-Kron i sin lördagskrönika i Dagens Nyheter. Frågan om den lokala demokratin är utformad på bästa möjliga sätt ställs mot bakgrunden av den sociala oro som vi har sett i Stockholm den senaste veckan.

En vanlig förklaring till social oro är att möjligheten att påverka politiskt uppfattas som liten. En annan att segregationen är den främsta förklaringen på strukturell nivå och att den politik som driver på inkomstskillnaderna är det sämsta politiska alternativet. Segregationen i boendet gör att vi får segregerade skolor och kunskapssegregationen gör att många unga inte får den skolgång de har rätt till. Skolvalet och friskolorna blåser på skolsegregationen och det måste samhället göra något åt illa kvickt.

De alternativ till ökad lokaldemokrati som skissas i krönikan är att dela upp Stockholms kommun i flera kommuner, att ge stadsdelsnämnderna betydligt mer att säga till eller på annat sätt få in klart lokala företrädare eller att fullmäktigeledamöterna mycket tydligare än idag representerar sina valkretsar. Det intressanta är att vi med rödgrönt styre hade fler och därmed mindre stadsdelsnämnder än idag och stadsdelsnämnder med mer att säga till om. Med blåblått styre har stadsdelsnämnderna hyvlats av verksamhet efter verksamhet.

Våra stadsdelsnämndrepresentanter från vänsterpartiet upplever stadsdelsnämnderna av idag som ett slags remiss- och uppföljningsorgan, med allt färre beslut som nämnden själv råder över. Före privatiseringens tid som inleddes i stor skala 2007 hade vi det mesta av äldreomsorgen i egen regi. Före centraliseringens tid som inleddes i stor skala 2007 hade vi grundskolorna, arbetsmarknadsverksamheterna och barmarks- och vinterväghållningen att besluta om. Då kunde föräldrarna komma på öppna möten och ställa oss till svars. Då låg också stadsdelskontoren närmare invånarna, eftersom vi hade flera nämnder än idag.

Jag tror det behövs ny radikal politik på alla möjliga områden för att minska segregationen, inte minst ny bostadspolitik, skolpolitik och kulturpolitik. Men att öka den lokala demokratin är viktigt för att folk komma till tals. Nu fattas viktiga beslut av facknämnderna bakom stängda dörrar. Om mer makt låg på de lokala nämnderna och de fick vara några fler, blev inte beslutsvägarna så långa som idag, det skulle vara lättare att få igenom förändringar.  Folk skulle få närmare till politiken och politiken skulle få lättare att få något gjort. Vi skulle också kunna arbeta med  medborgarbudget som man redan gör i andra kommuner.