lördag 20 juli 2013

Att återerövra politiken!

För några av oss är politik något självklart, och viktigt. Något som gör skillnad i vårt liv, och hur andra kan ha det. Något som vi kan ändra samhället med, till det bättre. Politik är hur vi bor, hur det är på jobbet, i skolan och på äldreboendet. På teatern, bion och biblioteket. Vlka som idrottar och motionerar. Hur tunnelbanan går och i vilket skick cykelbanan är. Hur luften, vattnet och skogen mår.

För andra är politik det som slipsbärarna och knytblusarna gör, det som de som bestämmer gör, de som man röstar på vart fjärde år. Om man röstar. Sannolikheten att rösta är mycket mindre om man bor i hyreshusområdena i ytterstaden, än i city eller villaområden. Få av dem som står högt upp på vallistorna brukar bo i hyreshusområden i ytterstaden. 

Megafonen som Aftonbladet skriver om idag gör ett pionjärarbete med förortsorganisering av unga och folkbildning för social rättvisa. De visar vad politik kan vara. Att skola och bostad är politik och inte marknad som borgarna har gjort det till. Jag hoppas mycket på att deras arbete ska öka valdeltagandet 2014 och att flera som engagerat sig finns med högt på partiernas vallistor.

Att politiken ska bestämmas lokalt och att man inte ska behöva flytta för att få lika bra välfärd som i medelklassområden är något som Megafonen står för. Det är också vänsterpartiets politik. I Stockholm har tvärtom politiken centraliserats och privatiserats sedan valet 2006. Stadsdelsnämnderna har avlövats ansvar. Både stadshuset och bolagsstyrelserna har fått mer makt. Det vill jag ändra på 2014!

måndag 15 juli 2013

Barns tilltro skadas av att skolan brinner

Vet inte vad de som bränner ner skolor och fritidshem tänker eller känner. Vad som driver dem att bränna ner och vad de tror att de ska uppnå. Däremot vet jag att mordbränder inte leder till något gott. Att barnen i skolorna blir ledsna. Och säkert undrar varför någon gör så urbota dumt. 

Det är inte bara husen som förstörs, också barnens arbeten, teckningar, räknehäften, skrivböcker ... Kanske skolväskor gympakläder och annat som var kvar i skolan. Men framförallt skadas barnens tilltro till samhället, det som ska vara tryggt, finnas kvar.

Detta är några av mina tankar idag, då fritidshemmet Vallen vid Snösätraskolan bränts ner tidigt imorse. Närboende vaknade av röklukten. Enligt information som jag fått från stadsdelsförvaltningen är halva annexet nedbrunnet och halva rökskadad. Barnen är evakuerade till annan lokal.

Nu utgår jag från att Stockholms stad snarast möjligt bygger upp det förstörts igen, så att evakueringen kan bli så kort som möjligt. Att förväntansfulla förskoleklassare som ska börja i höst får komma till en fin byggnad. Att de som bränt hittar vettigare saker att göra.

tisdag 9 juli 2013

Valfriheten räckte visst inte ända fram ...

Inte alltid DN:s ledarsida säger att svensk sjukvård är en fråga om "klass, ursprung och kön". Men i söndags hände det. Visserligen hyllas alliansens "valfrihetsreformer" för att ge "legitimitet och effektivitet" men nu erkänns att de inte ger alla patientsäkerhet. Vården jämförs med ett postkodlotteri. Där du bor avgör den vård du får. Ditt kön påverkar behandlingen.

Inför döden är vi alla jämlika sägs det. Men döden når oss inte samtidigt. Den socioekonomiska ryggsäcken ger bättre situerade större chanser att överleva en rad sjukdomar, jämfört med sämre lottade. Att tanken är att det ska bli lättare att få behandling i andra landsting, om de ger bättre vård, hjälper inte de som är på efterkälken. Valfriheten gynnar de som vet och kan ta sig fram.

All vård måste vara av hög klass. Man ska inte behöva korsa landstingsgränser för att få bästa vården. Man ska kunna lita på sitt hemsjukhus. På samma sätt som närmaste skola ska vara bra, närmaste äldreboende. Valfrihetsspåret låter lockande, men ger aldrig jämlik vård. Och det är inte heller visat att effektiviteten och legitimiteten har ökat. Men däremot att vinsterna i välfärdsbolagen ökat!


måndag 8 juli 2013

Hälften av pengarna till kvinnorna!

Feminism och kvinnliga författare är temat för mitt läsande nu. Halvägs inne i Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och jämsides Ordfronts senaste temanummer Feminism en gränslös kamp. Sen har jag oläst Anita Salomonssons Lika som kärlek eller sammanliggningen i Lubboträsk, Anita född i Hjoggböle som enda kvinna av fyra kända författare från byn. Som jag missat att läsa, men ska ta igen i sommar.

Morans bok är skriven i ett rasande tempo och mycket underhållande. Hon uppmanar till stridbar feminism. Jag håller inte med om allt och delar inte alla erfarenheter, men det gör inget. Hennes uppgörelse med förvrängda utseende- och klädideal är uppfriskande. Hade jag en tonårsdotter skulle jag ge henne boken. För Moran är feminism övertygelsen om att kvinnor ska vara lika fria som män. Den definitionen är bra.

I Ordfront läser jag hur den tidiga kvinnorörelsen såg på kraven på ekonomisk självständighet och rösträtt för kvinnor. En feminist och socialist som Wilhelmina Drucker 1897 insåg redan då att den ekonomiska självständigheten skulle vara svårare att uppnå än den politiska. Rösträtten skulle inte inkräkta på männens ekonomiska makt som gav dem gratis arbetskraft i hemmet och billig arbetskraft som arbetsgivare.

Än idag är inte kvinnors och mäns löner lika. Än idag arbetar många fler kvinnor deltid än män. Än idag har vi en könssegregerad arbetsmarknad. Än idag tar kvinnor huvudansvar för barn och hem. Trots rösträtten som kom 1921. Och vi har en alliansregering som med vårdnadsbidrag håller kvinnor borta från arbetsmarknaden. Som ökar inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Så, feminist, vad annars?



torsdag 4 juli 2013

Skola ska med skatt finansieras

I Sverige ska det inte kosta pengar att gå i skolan. Så är lagen. Elever ska inte uteslutas från utflykter, skolresor eller skolluncher, bara för att deras föräldrar inte betalar extra eller kan betala extra, utöver skolpengen som kommunen finansiera via skatten. Det är en jämlikhetsfråga.

Men laglydnaden i några av Stockholms skolor verkar inte vara på topp. Det är ett oskick. Skolinspektionen har utrett sju skolor i länet för att ta olagligt betalt för undervisningen, bland annat Enskilda gymnasiet i Stockholm och Viktor Rydbergs gymnasium på Odenplan. Läs mer i DN.

Jag minns när Engelska skolan i Gubbängen publicerade namn och klass på elever vars föräldrar skänkt pengar till skolan i det informationsblad som vi fick hem. Rasande mejlade jag rektorn, Barbara Berg, hotade med anmälan. Dagen efter ringde hon. Sedan såg jag inga namnpubliceringar. Men vem vet om det fortsatte i det fördolda? Och relationerna mellan givare och skolan.

Skolan måste fredas både från avgifter, underförstådda uppmaningar att skänka pengar och från vinster på välfärdens bekostnad, för elevernas och samhällets skull. Det handlar om allas lika värde och en likvärdig skola. Skatten ska vara så tilltagen att den räcker till en bra skola för alla.

onsdag 3 juli 2013

Ett jämlikt samhälle kräver en ny skola

Elevernas behov kommer i andra hand. Det visas i en revisionsrapport från Ernst &Young. Dagens resursfördelning till skolorna leder inte till likvärdighet. Pengarna styrs inte heller till de lägre skolåren, trots att forskningen visar att mycket av lärandet grundläggs där. Stora skolor som har mycket elever gynnas av det nuvarande systemet, medan skolor som kämpar med minskande elevunderlag blir förlorare. Trots att eleverna behöver mest pedagogiskt stöd. Läs mer i DN om detta.

Jag är inte förvånad. Visst har Stockholm en socioekonomisk fördelning, men den är långt ifrån lika radikal som Södertälje som fördelar 40 procent av skolresurserna enligt socioekonomiska faktorer. Om jag minns rätt ligger Stockholms stads omfördelning på omkring 20 procent. Vi har varit överens över partigränserna om vilka faktorer som ska ge mera resurser, men inte om omfattningen. Så länge klyftorna är så ofantligt stora i kunskapsresultat mellan elever i olika skolor runt om i staden måste vi göra betydligt mera.

I vänsterpartiets alternativa budget i Stockholms stad har därför vi en socioekonomisk omfördelning som är lika hög som 2006, vilket ger hundratals miljoner mer till skolor i ytterområden. Med vår politik skulle skolorna ha bättre råd med högt kvalificerade lärare och skolmiljöer som gynnar lärande. Elever i föreskoleklass och upp till årskurs tre skulle kunna få intensivare pedagogiskt stöd, eftersom vi styr mera pengar till de lägre skolåren. Ett jämlikt samhälle skapar vi inte genom marknadskrafter och sänkta skatter.

Dessutom kan man verkligen fundera över vad det leder till att både skolpengen och det socioekonomiska stödet följer eleverna. Det låter bra, skolvalet ska gälla alla heter det. Men mycket talar för att det är elever som är i minst behov av stöd som väljer bort förortsskolorna och drar sig till skolor i stan. Varför ska ett högt socioekonomiskt stöd följa med till en skola som inte behöver pengarna, där kamrateffekten är en dold resurs. Det krävs ett nytt fördelningssystem som når fram till elever som behöver mest pedagogiska insatser.

Vi måste också ta itu med de grundläggande strukturella problemen som det "fria" skolvalet och de vinstdrivande skolorna för med sig. Trygghet i skolan garanteras inte i nuvarande system. Vinstinstresset går före behov. Vi har en sorteringsskola av världsklass, och sorteringen börjar redan i bostadsområdet. Många vill ha en statlig skola, även mitt eget parti har kongressbeslut på den saken. Själv är jag inte helt övertygad, men ser gärna den expertkommission som Anna Dahlberg föreslår i Expressen.

Begränsande norm styr äldreomsorgen

Idag ses äldre vårdbehövande som kunder på en marknad. Kraftigt påhejat under borgerligt styre, med privatiseringar, kundvalsmodeller, valfrihetssystem, kontaktcenter och rut-bidrag. Som forskaren Helena Brodin säger i tidskriften Äldre i centrum, nr 1:2013: "Svensk äldrepolitik har sedan 1980-talet präglats av en uppfattning om att äldre personer är resursstarka omsorgskonsumenter som själva ska bestämma innehållet i och omfattningen av sin konsumtion av omsorg."

Det farliga med att tro att alla äldre är kritiska konsumenter är att det döljer alla skillnader som finns, vare sig det är kön, klass, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning eller någon annan diskrimineringsgrund. Helena Brodin menar att detta synsätt polariserar äldres hjälpbehov mellan en resursstark majoritetsbefolkning och en svag minoritetsbefolkning. Skillnader förstoras och likheter förminskas med ett sådant tänkande.

När äldreomsorgen organiseras utifrån ett visst sätt att se på äldre påverkas möjligheten att få omsorg. De som passar in i normen gynnas och andra missgynnas. Utomnordiska migranter har exempelvis mindre offentlig äldreomsorg än andra. Äldre kvinnor med arbetarklassbakgrund och äldre med omfattande eller varaktiga funktionsnedsättningar riskerar att få sina specifika och unika behov bortförklarade eller bortdefinierade eftersom de inte passar in i det som anses normalt.

I en annan artikel i tidskriften av Sandra Torres, Emilia Forsell och Anna Olaison, om biståndsbedömarnas möten med äldre, beskrivs att möten med invandrare upplevs som svåra och tidskrävande. Till och med att "osäkerheten verkar paralysera dem.". Det verkar brådska med ökad medvetenhet om "olika positioners betydelse för biståndsbedömningen." Särskilt som värdegrunden och standardiseringen i äldreomsorgen förstås också har en ganska homogen syn på åldrande och äldre...

Att normen om de rationella äldre passar som hand i handske med marknadskrafternas inträde i äldreomsorgen är tydligt. Lika tydligt är att makthavare som offentligt har debatterat äldreomsorgen ofta själva hör till de priviligerade grupperna. De som har råd med rut. De som har hög pension. De som har kunskap. De som har språket. De som har anhöriga. De som har krav. De som inte nöjer sig med mindre. Ska vi få en äldresomsorg för alla utifrån vars och ens behov måste alla andras röster också höras!










tisdag 2 juli 2013

John Bauer-effekten i Skellefteå

Vissa elever i Skellefteå får vänta längre än andra elever för att få veta om de kommer in på förstahandsvalet till gymnasieskolan. De har nämligen sökt till program i skolan som tidigare ägdes av John Bauer, ni vet de som konkursade trots att det fanns pengar i koncernen. Om detta skriver Norran.

Nya ägaren Stenstadsgymnasiet som vill ta över i Skellefteå har ännu inte fått klartecken från Skolinspektionen, så eleverna får vänta. Kommunens gymnasieintagning har gjortslutintagningar för eleverna på de övriga valen som de gjort. Annars riskerar eleverna att inte komma in alls, om tillstånd inte ges.

Så kan det bli när vinstintressena får råda i skolan. Eleverna är de som får lida, medan de som driver skolföretagen plockar hem sina vinster. Samhällsansvaret är lika med noll. I slutändan är det vi alla som får betala, när det privata inte är intresserat längre. Därför ska vinstintresset bort från skolan och välfärden.

måndag 1 juli 2013

Nattliga tankar om landet

Bor på landet varje sommar. Båda mina föräldrar var födda och uppvuxna på landet. Så har det sett ut i många familjer. Banden till landet finns kvar trots utflyttningen till städerna. Tecken i tiden är att Vänsterpartiet kommit med en landsbygdspolitisk plattform. Landsbygdsfrågorna diskuteras allt mer, mycket handlar om gröna näringar och livskvalitet. Vi är ett glest befolkat land, visst borde hela landet kunna leva!

Lyssnade därför intresserat på samtalet "Hjälp landsbygden leva", Orionteatern med Eskil Erlandsson, Jonas Sjöstedt, LRF:s ordförande Helena Jonsson och författaren PO Tidholm, modererad av Per Sundgren. Imponerades av Helena Jonsson som ville ha en vision som vi jobbar mot. Även om landsbygdsministern och Jonas var överens om en del, så imponerades jag inte av ministern som mest tjatade om valfrihet i sjukvården, trots att frågan står om det ens ska finnas en ambulans i inlandet.

Det jag vet om landsbygden idag är vad jag upplever på sommaren. På mitt land har mycket ändrats sedan jag var barn. Då fanns lanthandel i byarna Östra Falmark, Sjöbotten, Hjoggböle och Långviken runt Falmarksträsket. När vi åkte till stugan handlade vi ofta i Östra Falmark på vägen. Istället för affär finns där en villa sedan många år tillbaka. Hade vi glömt något cyklade jag 2 km till Sjöbotten och handlade.

Affären i Sjöbotten fanns kvar ända till våra barn var små, de är födda i slutet av 80-talet. Då kunde man till och med ta kanoten till affären, bara hundra meters gångväg från sjön. Nu handlar vi i Bureå, 5 km från stugan eller på stormarknaden Coop på Anderstorp, nästan framme i stan. Bilåkandet har tyvärr ökat för vår del, visst går det att cykla men 5 km eller över milen enkel resa är annat än ett par kilometer. Tänker på de som inte har körkort och bor i byarna, min faster i Burvik var till exempel helt beroende av andras bilskjuts.

När jag var barn gick det att åka buss till stugan, vi hade inte bil förrän in på 60-talet. Pappa åkte moped till och från jobbet till stugan, där vi bodde hela sommarlovet. Idag finns bara flygbussarna och skolbussar går förstås på terminerna antar jag. När jag tänker efter kommer jag ihåg bokbussen som fanns när jag var barn och simskola på badstranden. Bonden hade självplock av jordgubbar. Idag finns bara Glassbilen ...