En skola är mer än sina lokaler - om skandalen Snösätraskolan

"Skulle det vara möjligt i en annan stadsdel?" Den frågan ställer rektorn på Snösätraskolan i dagens DN, apropå att den nedbrunna paviljongen med fritidshemmet Vallen och förskoleklasser fortfarande inte har byggts upp igen. Bara hälften av den nedbrända byggnaden har rivits, och när det äntligen gjordes hade barnen nästan hunnit gå hela höstterminen klart. Och nu en termin senare har man beslutat att riva resten. Ansvaret ligger hos SISAB och utbildningsförvaltningen, som uppenbarligen inte kan samarbeta. Det har också revisorerna tagit upp i en rapport om lokalplaneringen. Vänsterpartiet i utbildningsnämnden har också i en skrivelse hösten 2013 uppmärksammat situationen, utan resultat. 

Inte nog med att ett helt år snart gått efter mordbranden innan beslut om rivning, nu vill staden inte heller byggs upp den nedbrunna paviljongen utan anser att elever och lärare ska flytta till Rågsvedsskolan som får tomma lokaler när högstadiet läggs ner i höst. Men hur ser det ut, om vissa elever tvingas byta skola och sedan elever från en annan skola ska flytta in? Vad tycker eleverna på Rågsvedsskolan om det? Rågsved är dessutom prioriterat i Söderortsvisionen. Men den prioriteringen gäller uppenbarligen inte skolväsendet. Det blir bara tomma ord i verkligheten.

En skola är faktiskt något mer än sina lokaler. Om en del av Snösätraskolans elever flyttas till Rågsvedsskolan, så mister elever och lärare kontakten med övriga delar av Snösätraskolan. Delar inte skolgård längre, inte matsal, kanske inte idrottsal, skolbibliotek och heller inte lärarrum och andra mötesplatser. Är inte risken stor att resultatet blir att elever och lärare i ännu större grad byter till andra skolor. Då står utbildningsförvaltningen kvar med tomma lokaler.