Konstgräs på Rågsveds bollplan - äntligen!

Har idag fått en fråga om vem som ska tackas för att Rågsveds bollplan får konstgräs och parkour. Den frågan svarade jag gärna på. Jag är jätteglad att det äntligen blir av, efter många år av längtan. Vi Rågsvedsbor är envisa när vi tror på något - till exempel den mångåriga kampen om buss till Snösätra och kampen för friområdet som naturreservat.

Läs om planerna på konstgräs och parkour här:

http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/ragsveds-bollplan-far-konstgras-och-parkour/aRKobs!nSjgmPoVdoEaaFTndXj2lg/

Mitt svar blev iallafall att tacket ska riktas till alla föreningsaktiva i Vantör som länge drivit kravet på konstgräs på bollplanen, påhejade av våra ungdomar som undrat varför inte Rågsved får konstgräs då andra stadsdelar får det. Frågan om parkour har kommit på tal senare.

Mitt svar blev också att tacket ska riktas till den rödgrönrosa majoriteten som nu har fattat beslutet om upprustningen. Vi hoppades på konstgräs i Rågsved senast för något år sedan, då Årsta och Enskede fick nya välbehövliga konstgräsplaner inom vårt stadsdelsområde.

Sensmoral. Ge aldrig upp när vi kämpar för något riktigt bra!

Lika behandling räcker inte mot diskriminering

Det här att inte diskriminera kan verka solklart. Alla ska behandlas lika, punkt slut. Oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder - dvs. de sju diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Att det inte är så enkelt beskrivs i artikeln Längst ner på skalan? Hälso- och sjukvårdens bemötande av äldre kvinnor som migrerat till Sverige, av Helen Brodin och Titti Mattsson i temanumret om äldreomsorg i Socialvetenskaplig tidskrift nr 3-4 årgång 2014.

En central poäng är enligt artikeln att skilja på likhet och likvärdighet i socialtjänsten, äldreomsorgen och hälso- och sjukvården. I arbetet med människor i utsatta situationer måste vi räkna med att människor har olika utgångspunkter och förutsättningar. Begreppet lika behandling är inte tillräckligt. Det bygger på att alla har samma och lika möjligheter att agera, vilket är en teoretisk idealmodell. Begreppet likvärdighet utgår istället från sammanhang, förhållanden och förmågor som sätter gränser för människors möjligheter, och är därmed mer realistiskt.

Den studie som refereras i artikeln pekar på att bemötandet i hälso- och sjukvården styrs av ett skillnadstänkande, baserat på kön, religion och ålder. Muslimska kvinnor oavsett ålder förknippas med fördomar om äldre invandrade muslimska kvinnor. Ålder kan förstärka fördomarna och ta för lätt på kvinnornas hälsoproblem. Hälso- och sjukvårdspersonal visar sig inte heller vara medvetna om sina fördomar, vilket förekommer också i äldreomsorgen och socialtjänsten i övrigt.

Vad kan vi göra åt fördomarna, då lagstiftningen inte räcker till? Studien visar att det krävs professionell insikt i yrkeskåren. I sin tur förutsätter det att personalen har tid och resurser för att kunna ge ett likvärdigt bemötande. Det handlar om att se över resursfördelningssystem, komma ifrån ekonomitänkandet a la New Public Management och satsa på återkommande utbildning och träning i normkritik - områden som berörs i vår rödgrönrosa budget för Stockholms stad. Det ska bli spännande att jobba för att vi kan komma en bra bit på väg i denna fråga under mandatperioden!

Du som missade Snösätra idag!

       
Människor strömmade idag mot Spring remake 2015 i Snösätra. Aldrig sett så mycket folk här.

En underbar känsla att i mitt Rågsved se de fantastiska konstverken skapas mitt framför ögonen. 

Snygga tröjor med ett emblem, som jag gillar skarpt, såldes för 200 kr i  kaffeserveringen.

 Motiven växlade, allt kan en inte gilla, men bra att det finns något för alla ....

Kan förstå hur folk har det, som bor nära konsthallarna. Så ska det vara i alla stadsdelar, Gärna gratis!

Det ska aldrig vara långt till kulturen. Fast de traditionella konsthallarna mäter sig ju inte mot det här!

 Ser ut som en insekt, men vem vet?

Många målningar var under arbete, så resultatet kan vi i bästa fall se först imorgon.

Här en tjej som målade. Såg flera andra tjejer också, så mansdominansen kanske håller på att brytas?

Här en målning med politisk udd. De skarpögda ser Göran Persson och Jimmie Åkesson liksom en karikatyr på F!

 Även utanför områden målades det friskt ...

 Snälla motiv varvades med mer groteska och svarta målningar

Nakna kvinnor tycks vara populärt att måla. kanske för att det ändå är mest män som håller i sprayburkarna. De kvinnor jag såg fokuserade inte på nakna manskroppar ...

Så var denna virtuella konstvandring slut. Rekommenderar ett besök in natura imorgon för att se resten ...

Alliansens bostadspolitik - en social och miljömässig katastrof

Vilken social och miljömässig katastrof borgarnas utförsäljning av allmännyttan är. Det blir jag påmind om när jag läser i Tidningen Årsta/Enskede om Svedmyras förvandling: "Innan utförsäljningarna fanns det en gemenskap här, nu är den totalt sönderslagen. Folk känner inte varandra längre. Det är tystare, slutnare. Man börjar märka av en gentrifiering. Priserna stiger och många gamla grannar är borta. Starka krafter som höll ihop området."

Samma beskrivning om hur gemensamma angelägenheter försämras, har jag tidigare hört om stadsdelarna Östberga och Dalen. När Svenska Bostäder hade merparten av lägenheterna i dessa stadsdelar hade de också en fungerande struktur för sophanteringen. När lägenheterna såldes ut blev bostadsrättsföreningarna ansvariga. Lösningarna blev lika många som föreningarna. Samhällsnyttan som gagnade alla ersattes med egennytta som bara gagnar de som vill göra snabba klipp. 

Samordningsvinsterna för fastighetsskötseln och närområdet gick upp i rök, i Dalen och Östberga som i Svedmyra. "Det finns ingen samordning. Varje bostadsrättsförening har sin snöröjare och det kan gå runt tio personer samtidigt och blåsa löv på sin lilla plätt." Så beskriver en Svedmyrabo läget idag. I Dalen beskrevs samma trend i ett medborgarförslag om berättigade krav på samhälleliga insatser mot sociala oroligheter för några år sedan. 

Att möteslokalerna i allmännyttan som gick att hyra för en låg penning också försvann in i bostadsrättsföreningarna är en annan olycka. Med rödgrönrosa majoritet som vill uppmuntra lokal utveckling blir bristen på möteslokaler påtaglig. Tack och lov att vi i Rågsved klarade oss hyfsat undan ombildningar och har Folkets Hus. Men det har blivit mycket svårare för staden att arbeta med ytterstadens utveckling i stadsdelar som knappt har allmännytta kvar, men där segregationen består.

Ska vi nå målet om ett hållbart och jämlikt Stockholm måste staden samla och använda sina resurser på ett hållbart sätt. Tryggt att vänsterpartiet har ansvar i den rödgrönrosa majoriteten för våra kommunala bostadsbolag. Vi säljer inte ut en enda lägenhet och arbetar för att bygga hyresrätter med rimliga hyror. Det ska finnas bostäder för alla, Våra bostadsområden ska uppmuntra till gemenskap och skötas på ett klimatsmart sätt. Alliansen har gjort sitt i Stockholm. Visst håller du med?

Det våras för kulturen i Vantör

Rödgrönrosa politisk majoritet i Stockholms stadshus gör skillnad för kulturlivet i Vantör, där grunden läggs av folket. När alliansen inte brydde sig kom initiativen underifrån. Cyklopen byggde kulturhus vid Högdalstopparna och byggde igen i friområdet efter mordbranden. Rågsveds Folkets Hus reste sig efter konkursen. Graffitin i Snösätra sätter Rågsved på den europeiska graffitikartan. I vår finns Kulturskolan i Nya Rågsveds Folkets Hus. 

Våren har även kommit till Högdalens centrum. Den 7 april lämnade socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och feministiskt initiativ i kulturnämnden in skrivelsen om att "Etablera hus för teater och kultur i Högdalen". Teaterhuset med Picknickteatern och Fria Teatern har varit kulturell mötesplats för barn och vuxna under decennier, men i takt med borttagna och neddragna anslag har det blivit mycket tufft att överleva för teatrarna.

Kulturnämndens april-initiativ är efterlängtat för alla som kämpat för Fria teaterns fortbestånd. Fria Teaterns Vänner som ordnade fika och samlade namn för att stödja teatern, och uppvaktade stadsdelsnämnden. Stadsdelsförvaltningen som stödde teatern genom att köpa barn- och ungdomsföreställningar. Vänsterpartiet och övriga oppositionen drev på lokalt, i stadsdelsnämnden och i kulturnämnden för höjda anslag. Men makten låg hos alliansen i kulturnämnden som inte lyfte många fingrar för Vantör. 

Nu får Fria Teatern 700 000 kr 2015 och lika mycket 2016 för att ".. samordna och utveckla Högdalens kulturliv till att innehålla fler kulturformer och mer omfattande verksamhet. Utöver teaterns existerande samarbeten och gästspel ska nya långsiktiga samarbetspartners etableras. Satsningen är en del av majoritetens process att stärka fler center för kultur i ytterstaden." enligt skrivelsen till Kulturnämnden. Läs mer här i Tidningen Årsta/Enskede som för övrigt borde lägga till Vantör i namnet på tidningen.

Idag hyllar jag alla som engagerade sig i Fria Teaterns Vänner och som därmed gav hopp om att förändring är möjlig och jag hyllar alla som röstade rödgrönrosa i kommunalvalet. Våra röster gör skillnad för kulturlivet i Vantör.  

Kulturhuset i Rågsved ser framåt!

Idag är jag på konferens med styrelsen för Nya Rågsveds Folkets Hus, som hyr ut samlingslokaler till föreningslivet och samtidigt är vi ett lokalt kulturhus i Vantör. Det är en demokratifråga att vi har möteslokaler att hyra ut för en rimlig penning. Att hyra lokaler till konferenser och privata fester är också möjligt. Varför hyra dyrt i stan till 50-årsskivan eller studenten, när det finns bättre i Rågsved?

Under konferensen gör vi allt från att gå igenom stadgar och styrdokument till att diskutera utveckling av verksamhet och lokaler. Rågsveds Folkets Hus tar sedan länge aktiv del i den lokala utvecklingen. Jätteroligt att Kulturskolan under våren har verksamhet i huset. Jag brinner för att vi ska bli ännu mer kulturhus. Ser gärna att lokala konstnärer ställer ut hos oss och jag vill ha mer lokala politiska debatter!

Äldres rättigheter i boendet behöver stärkas!

Min läsning av det intressanta temanumret om äldreomsorgen i Socialvetenskaplig tidskrift, nr 3-4 2014 har nu kommit till artikeln Hem eller vårdplats - hur behandlas personer med omsorgsbehov i lagstiftningen. Juristen Per Norberg reder i artikeln ut i vilken grad som hyreslagen är tillämplig på särskilda boenden och vilka gråzoner och svarta hål som finns. Hans slutsats är att det skulle behövas en specialreglering av hyresförhållandet i särskilda bostäder. Ingen förändring har nämligen gjorts i hyreslagen för att den ska fungera för omsorgsbehövande människor.

Det var Ädelreformen som gav kommunerna huvudansvaret för boenden för personer med omsorgsbehov. Äldre skulle ha rätt till en bostad med frihet och skyddad integritet samtidigt som de skulle få stöd i sitt dagliga liv i bostaden. När kommunerna började sluta hyresavtal med de äldre som bodde i särskilda boenden blev hyreslagen tillämplig.  När landstinget hade ansvaret gällde i regel bara den socialrättsliga lagstiftningen. Vården var dominerande inslag i boendet, som ofta var organiserat enligt sjukvårdens principer. (Steg för steg har vården tagit mera plats även i kommunens boenden, då de äldre numera är väldigt omsorgsbehövande när de får en lägenhet). Idag är det två lagregleringar som gäller. Sociallagstiftningen styr förhållandet omsorgsgivare och omsorgstagare och hyreslagen styr förhållandet hyresvärd och hyresgäst i särskilda boenden.

En allvarlig brist som Per Norberg tar upp är att det saknas en allmän lagregel som tvingar en hyresvärd att installera dörröppnare vid husets entré, bredda en hall eller göra badrummet större för en hyresgäst med omsorgsbehov. Det trots att det finns bidrag som både täcker ombyggnad och återställning. Däremot ger hyreslagen rättigheter för en hyresgäst att ändra ytskiktet i lägenheten, vilket förstås är bra. Samtidigt illustrerar detta att de som har mest behov är minst skyddade. Kvarboendeprincipen enligt socialrättsliga lagar blir en chimär så länge äganderätten styr. De möjligheter som finns idag är att kommunen ställer krav i samband med bygglov, men det täcker inte alla situationer.

Ett annat område där det är bristande lagskydd är hyresskulder. Brister i hyresbetalning borde inte kunna vara grund för uppsägning av personer som på grund av begynnande demens glömmer att betala hyran. Även om socialnämnden går in och betalar hyran och ordnar förvaltare har det hänt att äldre har avhysts i sådana situationer. Idag råder i stort konsensus om att barn inte ska vräkas, men vi behöver också enighet om att äldre som håller på att bli dementa är lika skyddsvärda.  

Det finns ytterligare områden där det är ett oklart rättsläge för särskilda bostäder, i synnerhet vad som gäller för personer som bor ihop med en äldre i ett särskilt boende. Till detta kommer den starka kollektiva dimensionen som både äldre och personal upplever finns i ett särskilt boende. Även detta talar för behovet av en speciallagstiftning hävdar Per Norberg, och det är lätt att hålla med honom efter att ha läst hans artikel.

Viktig diskussion om demenssjukas mänskliga rättigheter

Hur starkt är demenssjukas självbestämmande i olika rättsliga och vardagliga situationer när det ställs mot skyddsbehovet och var ska gränserna dras för självbestämmandet när det finns förvaltare eller god man? Det är oerhört viktiga aspekter på mänskliga rättigheter som reds ut av Eva Ryrstedt i artikeln: Får jag inte bestämma något själv? En studie av kvarstående beslutanderätt hos dementa äldre, Socialvetenskaplig tidskrift, nr 3-4 2013.

En viktig teoretisk utgångspunkt för Eva Ryrstedt är utsatthetsteorin, som menar att utsatthet beror på situation. Motståndskraft byggs när samhället ställer resurser till förfogande så att utsatta personer kan göra egna val. Flera FN-konventioner berör demenssjuka äldre personers rättigheter. Viktigast för självbestämmandet är FN:s konvention om personer med funktionsnedsättningar. Metoder som Ryrstedt använder är studier av rättskällor och etiska råd samt intervjuer av överförmyndare.

De beslut som analyseras i artikeln är allt från äktenskap till boende, vård, relationer och mat. Enklast att reda ut är giftermål som kräver förståelse av innebörden för att vara rättsligt möjligt. Enligt Socialstyrelsens etiska råd (lågt värde som rättskälla) ska hänsyn bara tas till den demenssjukas önskemål och rätt till privatliv, när det gäller kärleksrelationer. Det blir tufft för make/maka/partner om den demenssjuka är gift. Oklart är om demenssjuka kan bli sambo i lagens mening. Det är särskilt illa för äldre där sammanboendet ofta upphör då ena parten dör. Finns inte ens skyddet som sambolagen ger kan konsekvenserna bli stora. Operationer är en annan fråga som berörs och sådana ska demenssjuka normalt samtycka till, även om förvaltaren också hörs.  Boende ska demenssjuka kunna besluta om, även om det finns förvaltare. Utgångspunkten i alla beslut ska alltid vara det som antas vara den demenssjukas mening, även då hen inte kan uttrycka den.

I avslutande resonemang menar artikelförfattaren att demenssjukas kvarstående beslutanderätt i praktiken inte är absolut, utan verkar hänga på om individen förstår handlingen och konsekvenserna. Det står i strid med FN:s konvention om personer med funktionsnedsättningar om för lite hänsyn tas till demenssjukas emotionella vilja. Självbestämmande och skyddsbehov hänger ihop, och är inte bara sina motsatser. Det krävs därför ett bistånd, en tolkningshjälp som främjar demenssjukas självbestämmande även när personen saknar självinsikt. Skyddsbehovet bör enligt artikelförfattaren regleras som tvångsåtgärder som är tydliga, objektiva och präglas av omsorg om individen.

Jag lärde mig mycket av artikeln, särskilt om hur tillämpbar FN:konventionen om personer med funktionsnedsättningar är på de demenssjukas mänskliga rättigheter.

Jämlikheten vägde lätt när valfriheten infördes

Vinster i välfärden är en central fråga i samhällsdebatten. Framförallt mitt parti, Vänsterpartiet, har envist drivit frågan med stöd av svenska folket, som till stor del anser att vinstutdelning inte ska vara tillåtet i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Regeringen och vänsterpartiet är efter valet överens om att vi vill ha bort vinstjakten ur välfärden. Hur det ska gå till kommer att utredas. Jag ser fram emot förslagen och att vi får stöd i riksdagen för avgörande förbättringar som stöds av folket.

Under åtta år i Stockholms stad har de borgerliga ohämmat gynnat privata driftsformer genom massiv konkurrensutsättning. Politiken att släppa in vinstdrivande företag i välfärden har skickligt marknadsförts under parollen "valfrihet". Hur valfrihetsreformerna rimmar med socialtjänstlagens portalparagraf om jämlikhet i levnadsvillkor var aldrig av intresse för alliansen. Hur valfriheten i praktiken har kunnat användas beroende på kön, klass och etnicitet har varit en ickefråga.

För de borgerliga partierna är vinster i välfärden ingen välkommen debatt. De vill hellre prata kvalitet än driftsform. Detta säger de först då de stiftat sina lagar som gynnar privatisering och då de åtminstone i Stockholm har förverkligat sin politik så långt det bara går. Först motiverade de valfriheten med att det skulle öka kvaliteten. När det inte ges belägg i forskningen, blir valfriheten i sig det som är viktigt. Så ändras argumentationslinjerna för att hela tiden försvara kapitalet.

Betecknande är också att de statliga utredningar som har gjorts om valfrihetssystemen har fokuserat på hur systemen fungerar och konkurrensen, inte på jämlikheten i levnadsvillkor. Det är därför välkommet att Mirjam Katzin i artikeln Valfrihet istället för jämlikhet - förändrade målsättningar för äldreomsorgspolitiken? Socialvetenskaplig tidskrift nr 3-4 2014, analyserar vad valfrihetsreformerna innebär för välfärdsstaten och jämlikhetsmålen.

Mirjam Katzin beskriver privatisering som en process då "antingen ansvar, utförande eller bekostnad av en välfärdstjänst flyttar från offentliga aktörer till privata aktörer". Det kan handla om allt från besparingar och anhörigomsorg till entreprenader, tilläggstjänster och rut-tjänster. Äldre med behov blir kunder som får klaga och välja om istället för medborgare som ställer krav på politiken. Hur denna praktik rimmar med socialtjänstlagens strävan mot materiell jämlikhet, inte bara formell likabehandling är frågan.

Viktiga verktyg för att driva på privatiseringen är beställare- och utförarmodeller och fördelning av resurser efter prestation, införandet av kontrakt som är marknadens utgångspunkt istället för tillit och medborgarskapet, konkurrensutsättning av kommunal verksamhet och så valfrihet för brukarna som bygger på att det finns flera utförare. Med valfrihet läggs det allt mer ansvar på individen att välja rätt för att få god kvalitet. De som inte orkar eller kan får nöja sig.

Artikelförfattaren menar att betydelsen av socialtjänstlagens målsättningar om jämlikhet i levnadsvillkor tydligt har förändrats i förhållande till äldreomsorgen, och att valfrihet istället har blivit en central målsättning. Omsorgsbehovet omformuleras från ett offentligt till ett privat problem, vilket kan dölja hur omsorgen påverkas av klass, kön och etnicitet. Mirjam Katzin konstaterar att "välfärdspolitiken sågs en gång som en lösning på de sociala problem som marknaden skapade; nu är det istället marknaden som ska lösa välfärdsstatens problem."

Mycket är outforskat om hur valfriheten förhåller sig till jämlikhet. Mirjam Katzin menar att en hel del ändå tyder på att valfrihet kan innebära ökad faktisk ojämlikhet bland äldreomsorgens brukare. Högutbildade gör exempelvis oftare aktiva val än de med lägre utbildning. En viktig faktor är universalismen, att välfärden bygger på lagstiftning och med lika tillgång för alla. När det fungerar bra står även medelklassen upp för äldreomsorgen. När kvaliteten uppfattas som hotad krattas manegen för rut- och tilläggstjänster som gör medelklassen tryggare, gynnar privata utförare, men som urholkar solidariteten. När färre står upp för den allmänna välfärden försvagas universalismen.

Det enda riksdagsparti som inte ryckts med i de nyliberala vindarna är vänsterpartiet. Samtidigt som vi försvarar generell välfärd utan vinstintresse kritiserar vi marknadstänkandet när det tar sig in i kommunernas verksamhet. Även det offentliga måste utvecklas, och det är politikens uppgift att ge förutsättningarna. De äldre måste börjas ses som medborgare igen. Ideella aktörer som drivs av ett genuint intresse att förbättra välfärden och ger anställda bra anställningsvillkor ska välkomnas. Om jämlikhetsmålet ska kunna upprätthållas även med valfrihet, krävs enligt min mening att all äldreomsorg är bra och att valen står mellan ett överblickbart antal ickevinstdrivande aktörer snarare än hundratals utförare av olika kvalitet och seriositet. Dags att mota bort månglarna ur templet och låta yrkeskunnigheten och medborgarskapet ta sin viktiga plats i vår gemensamma välfärd.

Genomförandeplaner - ett stickspår?

Det finns något som heter genomförandeplaner som är tänkta att ge ett ökat inflytande för de äldre som har äldreomsorg, men som i en studie av David Hedlund visar sig variera allt från regelrätta levnadsberättelser till enstaka anteckningar och minutiöst detaljerade planer. Genomförandeplanerna ska konkretisera hur hemtjänsten ska fungera enligt det beslut som biståndshandläggaren har fattat.

Om genomförandeplanerna speglar verkligheten är det illa. Varje dag är sig lik i planernas värld. Ingen skillnad mellan vardag och helgdag. Att de äldre kunnat påverka tiden när omsorgen utförs eller har haft synpunkter på sina rättigheter syns inte. Det saknas klara besked om anhöriga. Inget tyder dock enligt studien på att planerna beskriver utförd äldreomsorg. Det är ju både bra och dåligt.

En skillnad mellan kvinnor och män är att genomförandeplaner som gäller män i högre utsträckning beskriver genomförandet av biståndet än planerna för kvinnor. David Hedlund berättar om resultaten i "Vardagens kontraktualisering - Om individuella genomförandeplaner i äldreomsorgen" i temanummer Likvärdighet och äldreomsorg, Socialvetenskaplig tidskrift nr 3-4 2014. Han studerade 869 genomförandeplaner i en kommun, där alla äldre med mer än 25 h hemtjänst per månad är med.

Jag tänker tillbaka på alla uppföljningsärenden i äldreomsorgen som jag läste i stadsdelsnämnden. Kvarstående brister handlade år efter år om genomförandeplaner och dokumentation. Kanske det i själva verket handlade om ett omöjligt uppdrag? Uppåt 100 000 medborgare i Sverige berörs av genomförandeplanerna, så det är stora resurser i omlopp. Självfallet behövs dokumentation och planering i ett rättssamhälle, men det finns gränser, och syfte och omfattning behöver ses över.

Överdrivet dokumenteringstänkande ifrågasätts av alltfler yrkesgrupper. Det som skrivs ner och följs upp måste vara det som de yrkesverksamma också tycker är viktigt, för att det ska fungera. Det viktiga är att de äldre får en bra äldreomsorg. Tack och lov finns kommuner som prövar nya vägar, läs om ramtid i hemtjänsten i Skönsmon, Sundsvall här. Åt det här hållet vill vi också i Stockholm. Dags att de äldre får ett verkligt inflytande!

Grattis Rågsved till anslagstavla och parkbänkar!

Hurra! Rågsved ska nu få tillbaka en efterlängtad anslagstavla vid tunnelbanan och få tre parkbänkar och två papperskorgar längs gång- och cykelvägen mellan förskolan Bäverhyddan och Magelungsvägen där kulturhuset Cyklopen ligger. Det har stadsdelsförvaltningen i Enskede-Årsta-Vantör lämnat som svar på medborgarförslag från en Rågsvedsbo. Beslut fattas den 16 april.

Att det skulle ta fyra år att få tillbaka en anslagstavla efter SL:s renovering av tunnelbanan visar att maktskifte behövdes i stadshuset. När jag satt i stadsdelsnämnden i opposition hade jag många kontakter med förvaltningen om anslagstavlan utan att det hände något. Att ekonomin var så liten under alliansen att det inte fanns råd med en anslagstavla för 5 000 kr säger mycket.

Samma reflektion gör jag över att exploateringskontoret inte la till de 20 tusen kronorna som parkbänkar och papperskorgar idag kostar, när de byggde parkvägen. Tänk att alliansen aldrig fattade hur viktigt friområdet är för Rågsvedsborna utan fixerade sig vid att vilja bygga radhus i skogen. Tack och lov att vår rödgrönrosa budget ger ökade möjligheter att få igenom medborgarförslag.

Glad påsk!