En central poäng är enligt artikeln att skilja på likhet och likvärdighet i socialtjänsten, äldreomsorgen och hälso- och sjukvården. I arbetet med människor i utsatta situationer måste vi räkna med att människor har olika utgångspunkter och förutsättningar. Begreppet lika behandling är inte tillräckligt. Det bygger på att alla har samma och lika möjligheter att agera, vilket är en teoretisk idealmodell. Begreppet likvärdighet utgår istället från sammanhang, förhållanden och förmågor som sätter gränser för människors möjligheter, och är därmed mer realistiskt.
Den studie som refereras i artikeln pekar på att bemötandet i hälso- och sjukvården styrs av ett skillnadstänkande, baserat på kön, religion och ålder. Muslimska kvinnor oavsett ålder förknippas med fördomar om äldre invandrade muslimska kvinnor. Ålder kan förstärka fördomarna och ta för lätt på kvinnornas hälsoproblem. Hälso- och sjukvårdspersonal visar sig inte heller vara medvetna om sina fördomar, vilket förekommer också i äldreomsorgen och socialtjänsten i övrigt.
Vad kan vi göra åt fördomarna, då lagstiftningen inte räcker till? Studien visar att det krävs professionell insikt i yrkeskåren. I sin tur förutsätter det att personalen har tid och resurser för att kunna ge ett likvärdigt bemötande. Det handlar om att se över resursfördelningssystem, komma ifrån ekonomitänkandet a la New Public Management och satsa på återkommande utbildning och träning i normkritik - områden som berörs i vår rödgrönrosa budget för Stockholms stad. Det ska bli spännande att jobba för att vi kan komma en bra bit på väg i denna fråga under mandatperioden!
En mycket trevlig läsning.
SvaraRaderaHoppas att det finns fler som är emot diskriminering.
Om intresse finns får du gärna höra av dig. Jag själv har fått ett allt större intresse för diskrimineringområden.