Ikväll visas sista avsnittet av Leende guldbruna ögon, som till stora delar utspelar sig i Rågsved, där jag och min familj bott i snart 25 år. Jag älskar serien som knyter ihop mitt liv i Rågsved med ungdomsåren i Skellefteå, där dansen i Folkets Park var det givna lördagsnöjet. Jag var aldrig bra på att dansa, men det var på parken som alla kompisar samlades. Ofta träffade jag också mina kusiner från Långviken vid dansbanorna runt om i bygden.
I kampen mot fördomar är det en fullträff att i teveserien gifta ihop dansbandsmusiken med 50-talsförorten Rågsved. Här har mången danslysten svängt sina lurviga på Folkets Hus, som tyvärr nyligen gick i konkurs. Här bor vi som flytt arbetslöshetens norrland eller krigets Bosnien, Somalia och Irak eller vi som vill bo nära naturen. Här har våra barn vuxit upp och fått förmånen att gå på Rågens förskolor (Skogsbacken hette det när sönerna gick där) och i Snösätraskolan, som fått Stockholms stads kvalitetspris. Visst finns det problem men också mycket kraft i Rågsved. Det är kraften som jag vill fokusera på. Nu satsar vi på att få igång Nya Rågsveds Folkets Hus!