lördag 30 juli 2011

Okristligt Osjälvständigt Oanständigt

Nu vill det kristdemokratiskt styrda Socialdepartementet höja gränsen för frikort inom vården med 22 procent. Det betyder att gränsen för högkostnadsskydd vid besök i öppenvården föreslås höjas från 900 kronor till 1 100 kronor och för läkemedel från 1 800 kronor till 2 200 kronor.

Socialstyrelsen varnar för konsekvenserna för till exempel ensamstående med barn men avstyrker inte. Trots att alla ska ha tillgång till hälso- och sjukvård säger man bara lite lamt att " ... man kanske ska fundera över om det kan behövas alternativa sätt att se till att de inte blir mer drabbade än de skulle kunna bli."

Har kristdemokraterna glömt barmhärtighetsidealen? Har myndigheterna blivit så kuvade av det borgerliga styret att de inte vågar ha en tydlig åsikt om försämringsförslag som drabbar de som har det allra sämst ekonomiskt? Som samtidigt har sämst hälsa. Skäms!

torsdag 28 juli 2011

Följ det finska exemplet!

Intressant i DN Kultur idag om hur Helsingfors resonerar kring graffiti och klotter. De la helt sonika ner sitt kritiserade nolltoleransprojekt, som kostat 250 miljoner kronor men aldrig öppet redovisat sina resultat.

Idag har Finland flera tillåtna väggar, gatufestivalerna ökar och en graffitimålare har korats till länskonstnär. Ordning och reda kring de tillåtna väggarna, återvinning av sprejburkar och fortsatt förbud att klottra och måla på icke-tillåtna väggar.

Jag skulle gärna se att Stockholm följer det finska exemplet, och även inrättar en kilometerlång laglig vägg. Vi har många betongväggar som skulle leva upp med gatukonst, till exempel mellan Rågsved och Högdalen.

Vi har för övrigt gatukonst i Rågsved som bör kulturminnesmärkas, gavelmålningarna i centrumhuset (varav bara den ena är kvar i urpsrungligt skick) och muralmålningen längs tunnelbanespåren som jag bloggat om tidigare.

Muralmålningen vid tunnelbanan i Rågsved är tyvärr hårt ansatt av klotter. Jag anmälde klottret till driftscentralen för ett par år sedan. Trafikkontoret kontaktade stadsdelsförvaltningen och jag tror även SL. Inget hände.

Nu hoppas jag att Stockholms stad kan inleda en sansad debatt om graffiti och gatukonst. Klotter ska däremot vi inte ha, men krig är ingen framkomlig väg. Jag kan inte se att klottret har minskat, åtminstone inte där jag rör mig. Upp till bevis för de som tror på nuvarande policy.

Bäst är att satsa resurserna förebyggande. Det är inte bara på skolans område som det finska expemplet är intressant att följa!

söndag 24 juli 2011

Ta makten från vinstdrivande kapital och detaljstyrande politiker

Nu nästan halvägs igenom Göran Häggs "Mussolino. En studie i makt.", en bok som är svår att lägga ifrån sig och som jag längtar efter att fortsätta läsa så snart jag vaknat. För mig är det nya lärdomar om Italien, fascismen och Mussolino i varje kapitel. Mussolino ville ha makten för dess egen skull, inte av ideologisk övertygelse. Faran med "en sådan total avideologisering, låtsad enighet och politik för politikens skull" är en lärdom av Mussolinoepoken enligt Göran Hägg, och jag kan inte annat än hålla med honom. För en levande demokrati krävs att vi inte låtsas det finns en politik som är bra för alla. De besuttna förlorar ekonomiskt på jämlikhet, även om de vinner ett tryggare samhälle.

När Fredrik Reinfeldt säger att han vill vara hela folkets statsminister (kanske inte ordagrant men i andemening) är det sant formellt men inte i praktiken. Högern kan aldrig företräda hela folkets intressen. Vänstern inte heller, men betydligt fler än högern. Bättre att rakryggat stå för konflikter. Ta "valfriheten", som marknadsförs som en reform för alla men som främst gynnar kapitalet. Förlorare är de som inte har resurser att ta för sig. Och anställda som tvingas till entreprenader med sämre anställningsvillkor eller arbetslöshet. Det slår hårt mot lågutbildade kvinnor. Otrygga visstidsanställningar och bemanningsföretag brer ut sig, meddelarfriheten gäller allt färre. Tystnaden på arbetsplatserna ekar.

Vad vänstern behöver är att trovärdigt visa vårt alternativ för arbetsmarknaden, ekonomin och välfärden. Vi behöver en ekonomisk politik som investerar i framtiden, klimatsmarta lösningar för trafik, bostäder etc. På arbetsmarknaden ska fasta anställningar och heltid vara norm eftersom det ger trygghet åt de enskilda och möjlighet till en kreativ utveckling av verksamheterna. Både i näringslivet och offentliga sektorn.

Men det räcker inte med att vi föreslår en återgång till det gamla, utan det krävs en genomgripande förnyelse där vi tar vara på alla medarbetares kompetens. Inte minst de stora kvinnogrupperna i välfärden, som idag sliter ut sig i förtid. Kortare arbetsdag till en början för de som jobbar i de fysiskt tunga vårdjobben. Och ingen ung människa ska gå långtidsarbetslös. Brukarinflytandet ska förstärkas genom brukarrevisioner, brukarråd etc. Allas förmågor ska tas till vara. Förstås ska vinstintressena bort från vården, omsorgen och skolan.

Vi behöver helt enkelt en ny medbestämmandereform. Som står för att den verkligen tar makt ifrån vinstdrivande kapital och detaljstyrande politiker. Kanske genom inspiration från norska modellkommuner och försök med modellarbetsplatser i Sverige. Från politiskt håll ska vi sätta övergripande uppföljningsbara mål, ge tillräckliga resurser och ha en effektiv uppföljning. Vi ska välkomna kritik. Politiker och chefer ska stå för jämställdhet och demokrati. Medborgarna ska kunna syna och påverka genom öppna budgetprocesser och revisioner. Sedan ska de anställda göra jobbet!

fredag 22 juli 2011

Mänskliga rättigheter är en helhet

Läser Norran, Karl Rydå som i dagens ledare hävdar att tillgång till mat och vatten inte borde vara mänskliga rättigheter. Det är nämligen inte specifika mänskliga utan djuriska behov. Som om de behov människor har som biologisk varelse inte skulle vara viktiga för trygghet och överlevnad!

Enligt Rydå urholkas "rätten till liv, frihet och egendom" om man upphöjer andra politiska mål till denna nivå, och menar att man ändå kan anse att rätten till bostad, arbete, sociala skyddsnät är viktiga. Självfallet graderas de materiella behoven ner med Rydås resonemang.

Utan mat för dagen och husrum för natten orkar många människor inte strida för sina politiska rättigheter, utan måste använda alla krafter för att skrapa ihop det mest nödvändiga. Barnen går knappast i skolan.

Självfallet hör de politiska och medborgerliga respektive de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna ihop. Att vara människa är en helhet. För mig skulle kraften i de mänskliga rättigheterna urholkas om de inte omfattar de grundläggande materiella och kulturella behoven.

Graffiti är inget virus

Riksteatern får inte annonsera sitt gatukonstevenemang "Art of the streets" på Stockholm stads kulturtavlor med hänvisning till klotterpolicyn, skriver DN Kultur idag.

Vad ska man säga? Beröringsskräck ligger nära till hands. Eller censur.

Själv ogillar jag definitivt klotter men graffiti är en konstform som borde få plats i staden på lagliga väggar. Det finns många betonggrå ytor som skulle kunna bli till konstverk istället.

måndag 18 juli 2011

Vänster om!

"Det nya klassamhället" beskrivs i det sista kapitlet i Bengt Ericsons bok "Den nya överklassen. En bok om Sveriges ekonomiska elit." som belönar sig med bonusar och löner som de inte har förtjänat medan sjuka och arbetslösa får hanka sig fram med en urholkad ersättning. Om de ens blir berättigade till den socialförsäkring de jobbat in.

Författaren beskriver att nästan halva Sveriges befolkning saknar "reellt, personligt skyddsnät" och tvingas förlita sig på dyrbara sms-lån, nödhjälp från kyrkan och socialbidrag när socialförsäkringarna inte håller måttet. Under många år har folket betalat in skatt samtidigt som överklassen kunnat roffa åt sig ofantliga belopp, utan att skatta mer än nödvändigt. Med deras mått mätt. Med den politiska maktens goda minne minne.

Bengt Ericsons recept för att återuppbygga det söndervittrande samhällskontraktet övertygar däremot inte. Trots inblick i elitens ekonomiska excesser, kapitalägare som topptjänstemän, sätter han hoppet till att företagsägare "av kött och blod" och eliten själv ska ha omsorg om marknadsekonomin. I rädsla för dålig arbetsmoral, orolig arbetsmarknad och ve och fasa, fondsocialism!

Efter att ha läst Ericsons bok, frågar jag mig vem som tror att miljardärerna har förmåga till omsorg om mer än egna privata behov? Jag har mycket större tilltro till människor som inte skor sig på andra.

Här måste den breda vänstern visa hur solidariska lösningar som är praktiskt genomförbara både minskar inkomst-, förmögenhets- och klimatklyftan och därmed ökar tryggheten för alla. I hela världen. För kommande generationer.

fredag 15 juli 2011

Håller med Pernilla!

Läser med glädje insändaren i Flamman från vår tidigare partisekreterare Pernilla Zetrhraeus "Bra med kandidaturer och delat ledarskap". Hon både välkomnar Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt som öppet kandiderande för partiledarskapet i Vänsterpartiet och argumenterar för ett delat ledarskap med Ulla och Jonas.

Jag delar till fullo hennes synpunkter och förhoppning om att kandidaturerna kan vara ett trendbrott i traditionen av slutna processer och en början till en ny partikultur, där såväl medlemmmar som sympatisörer och väljare kan känna sig delaktiga. Pernilla är en vänsterpartist som har haft djup inblick i partiet och jag ser därför hennes inlägg som mycket intressant.

tisdag 12 juli 2011

Rätt ska vara rätt

Nu fick Folkpartiet något att bita i! Efter att ha läst Olof Peterssons beskrivning av den politiska historien bakom studentexamens och gymnasieinspektionens avskaffande kan Jan Björklund gå och gömma sig.

Hör bara " ...söker man efter syndabockar bör man snarast leta bland borgerliga politiker... Om man ska dra några skolpolitiska slutsatser bakom hennes (Helena von Schantz, min anmärkning) debattartikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning."

Det var alltså ungliberaler som var den drivande ideologiska kraften bakom avskaffandet av studentexamen och en moderat skolminister som motsatte sig en statlig centralmyndighet som skulle kontrollera gymnasieskolorna.

måndag 11 juli 2011

De 291

De är 291 personer, (åtminstone 2008), kanske något färre idag. De bor på Djurgården och Östermalm, Lidingö och Djursholm. Eller på landet i Sörmland. England är också en tänkbar adress.

Semestrar gör de i Båstad och Torekov. Eller Bohuslän och Dalarö. Solar på Maldiverna och Mauritius. I Åre eller Verbier åks skidor. Jagar gör de för att roa sig, männen är med i mer eller mindre hemliga ordenssällskap, helst under kungens beskydd.

Ni har gissat rätt: det är Sveriges ekonomiska elit, med en finansiell förmögenhet på minst 100 miljoner. Som Bengt Ericson skriver i Den nya överklassen. En bok om Sveriges ekonomiska elit. "Man skulle med lätthet kunna placera den i riksdagens plenisal och ändå få 58 tomma stolar över."

De 291 personerna bor, arbetar och roar sig med sina likar. Faktiskt lever de inte helt isolerade, lågavlönade personer rör sig till exempel i deras hem! Inte som gäster förstås, snarare som hushållerskor och städare.

På semestern skiljs dock vägarna, medan eliten kan åka bort och koppla av får de som tjänar minst stanna hemma. Detta drabbar barnen hårt. Många föräldrar har inte råd att åka på semester idag, trots att de har arbete.

Halvvägs inne i Ericsons bok känner jag mig vimmelkantig över inblicken i de rikas värld. Så långt från människors kamp för jobb, bostad, sjukpenning, försörjningsstöd, ha råd med semester, klara sig på pensionen.

Och orättvisan ökar. LO har jämfört lönen för 200 personer med störst makt i Sverige med en genomsnittlig industriarbetare. 1950 tjänade makteliten 25 gånger mer än industriarbetaren jämfört med 51 gånger mer 2007!

Detta är Sverige av idag. Där alliansen regerar så det står härliga till och klassklyftorna är avgrundsdjupa. Vänstern bara måste upp på banan igen! Vi måste bli många fler som reagerar. Tillsammans är vi starka!

lördag 9 juli 2011

Ny stat men samma kvinnoförtryck?

Läste påpassligt ut första semesterboken "40 piskrapp för ett par byxor" av den sudanesiska journalisten Lubna Ahmad Al-Hussein idag, då världens yngsta stat, Sydsudan formellt föddes.

Undras om Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson som deltog i firandet bar långbyxor? Undras om paragraf 152 i strafflagen från 1991 även gäller den nya staten? Paragrafen som piskar kvinnor som bär byxor med 40 gånger.

Rekommenderar boken till läsning, skriven av en fantastiskt modig kvinna, som inte böjer sig, utan gör allt för att omvärlden och sudaneserna ska få information om kvinnors rättslöshet i Sudan.

Om du inte har boken får du låna av mig, om du lovar att ge den vidare. Eller ta dig till närmsta bibliotek. Mitt mål är att boken jag köpt ska läsas av minst 100 personer, tänker att Lubna skulle gilla den lässtafetten!

torsdag 7 juli 2011

Varför jag tror på delat ledarskap!

Delat ledarskap, varför är det värt att pröva i vänsterpartiet? Spontant har jag känt mig positiv så snart frågan började diskuteras i partiet. Jag har tidigare varit chef i många år och vet hur ensamt det är.

Delat ledarskap är också något som vänsterpartiet i Stockholms stad har tagit upp som önskvärt inom personalpolitiken. Fler kvinnor kan våga ta steget att bli chefer om ansvaret kan delas.

Inom politiken har miljöpartiet sina språkrör. Två partiledare har kommit fram i media. Dubbel effekt! Ibland har personkemin kanske inte varit den bästa. Maria och Peter var dock framgångsrika.

Nu har jag uppmanats att förtydliga mina argument för delat ledarskap i vänsterpartiet. Här en första ansats. Allt fler röster höjs för delat ledarskap, medan andra är negativa eller skeptiska.

Delat ledarskap måste diskuteras ur flera perspektiv. Till en början. Vilken uppgift har partiledaren/partiledarna? För mig handlar det främst om att bygga, bevara och utveckla relationer, till väljare och medlemmar.

I relationsbygget är det avgörande att partiets grundläggande värderingar synliggörs, att väljare får hopp om en rättvis framtid och att medlemmar och sympatisörer inspireras till att bidra.

Ett delat ledarskap med en kvinna och en man symboliserar maktfördelning och jämställdhet. Dessa grundläggande värderingar förkroppsligas varje gång de två ledarna framträder tillsammans.

Värderingarna ska genomsyra relationen med partistyrelsen, medlemmarna och väljarna. Delat ledarskap med den dialog som det kräver ska kopplas samman med organisationsutveckling. Föreningar och partistyrelsen måste mötas.

Även föreningarna kan börja tänka i termer av delat ledarskap. Kanske det blir lättare att rekrytera till styrelserna, kanske även småbarnsföräldrar orkar med då, eller en äldre medlem som också har omsorg om anhöriga?

I förhållandet till väljarna innebär delat ledarskap att vi kommunicerar att förändring inte kommer av en stark persons aktivitet. I arbetet för ett solidariskt samhälle behövs både kvinna och man.

Ett delat ledarskap kan skapa ny energi i partiet. Till att börja med kommer två jämställda ledare att tillsammans ha mer kraft än en partiledare att leda partiet och driva våra strategiska frågor.

Två partiledare istället för en har mer kompetens och kunskap, fler nätverk och kontaktytor, vilket breddar ledarskapet och ökar tyngden. Den ständiga dialog som de måste ha utvecklar även dem själva som ledare.

Om vi med vår långa centralistiska tradition prövar delat ledarskap är det en mycket kraftfullare förändring än att det dåvarande nya miljöpartiet införde två språkrör istället för en partiledare.

En del varnar för att delat ledarskap ger maktkoncentration. Det kan vara sant, men risken finns även med en partiledare. Om delat ledarskap genomsyrar hela organisationen minskar risken jämfört med idag.

Jag är övertygad om att vänsterpartiet behöver tydliga markörer för att komma på banan igen. Delat ledarskap kan vara en del av vår nya helhet.

onsdag 6 juli 2011

Hyresrådgivare - ingen dum idé!

Fler barn vräks från familjens hem i Sverige. Ett fasansfullt uttryck för barnfattigdomen i vår tid. I mitt tidigare yrkesliv som socialarbetare i Farsta och Hässelby kom jag i kontakt med många barnfamiljer hotade av vräkning. Vi kämpade hårt för att inga barn skulle vräkas, men ibland gick vi bet. Det var förfärligt varje gång. En tragedi för barnen.

Statistik från kronofogdemyndigheten visar nu att en tidigare nedåtgående trend brutits. Vi ser en ökning från 343 till 328 barn i hela landet berörda av "verkställd avhysning" januari till juni 2011 jämfört med samma tid 2010. Långt flera barn ingår i statistiken för "registrerade ansökningar" hos kronofogden, 1387 första halvåret 2001, den högsta siffran sedan 2008. Även dessa fall, som inte leder till vräkning, sprider oro i familjen vilket även påverkar barnen hur mycket än föräldrarna försöker skydda dem.

I Stockholms stad vräktes 21 barn första halvåret 2011, en kraftig ökning från 9 barn samma period 2010 och 15 barn 2009. Jämfört med 2008 då 31 barn vräktes är det en liten minskning. Om vi ser till statistiken för barn som ingår i de registrerade ansökningarna bröts den nedåtgående trenden redan 2010. Första halvåret i år var hela 69 Stockholmsbarn berörda av vräkningshot. Statistiken måste givetvis brytas ner på stadsdelsnämnd, så att vi kan se hur läget är i varje stadsdel.

I min sommarstad Skellefteå har inget barn tack och lov vräkts hitills i år. Så inte heller första halvåret 2010 och 2009, medan två barn vräktes 2008. Här har alltså kommunen lyckats bra.

Något har hänt i Sverige under det borgerliga styret. Regeringens nollvision är långt ifrån uppfylld. Att många drabbats ekonomiskt av utförsäkringar och arbetslöshet är väl känt. Uppenbarligen klarar inte alla kommuner att förebygga vräkningar av barnfamiljer. Nu ska Barnombudsmannen och Kronofogdemyndigheten föra samtal med tio kommuner, varav fem med bra och fem med dåliga resultat. Men det går inte bara att skylla på kommunerna. Regeringen är ytterst ansvarig för den ekonomiska politiken och att klyftorna ökar i landet.

Det som kan göras i det lilla är dock alltid bra, varje barn som får bo kvar i sitt hem är guld värt. Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsförvaltning i Stockholms stad, där jag sitter i stadsdelsnämnden, ingår i de fem kommuner som aktivt söker upp familjer med hyresskulder och som Barnombudsmannen och Kronofogden ska träffa. Bra för våra boende och grattis alla duktiga tjänstemän!

Trots att vår förvaltning är ett föredöme när det gäller uppsökande arbete finns mycket mer att göra. Det är inte bara barnfamiljer som hotas av vräkning utan även till exempel äldre. Från oppositionens sida har vi upprepade gånger tagit upp de långa väntetiderna till en budget- och skuldrådgivare, som borde kortas genom att inrätta fler anställningar. Det har Stockholms stad råd med!

Hörde också på radion i morse att Eva Skärvall, en av våra budget- och skuldrådgivare i Enskede-Årsta-Vantör talade sig varm för att kommunerna borde inrätta hyresrådgivare som är kunniga i hyreslagstiftningen och som det är enkelt att komma i kontakt med. Det låter som en utmärkt idé! Allt som kan göras för att förebygga att människor vräks från sina hem betalar sig såväl mänskligt som ekonomiskt

tisdag 5 juli 2011

Bra att Jonas kandiderar

Jag är lättad. Jonas Sjöstedt har nu bestämt sig för att kandidera till partiledarposten i Vänsterpartiet. Han är en mycket duktig och populär vänsterpartist, därtill västerbottning och det gör kandidaturen bara bättre!

Jag delar Jonas uppfattning att det vore bra om flera kandidater träder fram, främst kvinnor, eftersom vi nu har två män som kandiderar. Och att ett delat ledarskap med en kvinna och en man skulle vara bra.

Ser fram emot en spännande höst med kongressdiskussioner där kandidaterna delger sina visioner om ett vassare vänsterparti. Vi behövs för att Sverige ska bli ett bra land att leva i för alla - inte bara de rika.

måndag 4 juli 2011

Bygg Norrbotniabanan nu!

"Skellefteå är den största staden i Sverige som saknar persontrafik på järnväg" skrev Norran i lördags, och uppmanar regeringen till att bygga Norrbotniabanan nu.

Jag håller fullständigt med. Det finns många kloka skäl att bygga Norrbotniabanan, Skellefteås utveckling är ett i raden. Staden kommer i kläm mellan Umeå och Luleå, det är svårare att arbetspendla miljömässigt.

Och dessutom det här med att komma till Skellefteå som besökare, om man inte vill eller våga flyga. Vi väntar en släkting på besök från Stockholm, som gärna åker tåg, men det var verkligen klurigt att hitta en bra resa.

"Det är enkelt att ta sig hit. E4:an går alldeles förbi centrum och flygplatsen ligger bara 15 km bort." Bilen är således första alternativet och flyget andra enligt informationen på stadens hemsida.

Tåget kommer i tredje hand. Alltså det sämsta alternativet. Förr kunde man åka sovvagn ända in i Skellefteå centrum, bekvämt och miljömässigt bra. Nu får man ta bussen den sista biten från Bastuträsk om man åker tåg.

Full fart framåt alltså i arbetet för att bygga Norrbotniabanan!

Feministiskt perspektiv om friskolereformen

Tar mig tid att läsa igenom de senaste numren av nättidningen Feministiskt perspektiv, läsvärd och rekommenderas! Läsningen ger alltid nya tankar och gör att jag ser världen lite mer ur ett feministiskt perspektiv.

Läser med intresse artikeln "Oreglerade vinstuttag i skolan unikt för Sverige" som refererar till rapporten Mångfald eller Enfald – Framtiden efter Friskolereformen som getts ut av Timbro och Sektor 3.

Ämnet handlar inte direkt om feminism, men visst är det svårare att styra och kontrollera att privat drivna skolor jobbar med jämställdhet än kommunala skolor. Så den feministiska vinkeln finns. Alltid.

Dagens skolkoncerner är en konsekvens av friskolereformen, något som friskoleidealisterna aldrig förutsåg. Enligt rapporten förstod mångfaldsivrarna sig inte på marknadskrafterna ... Fan tro´t men resultatet är att andelen skolor utan vinstsyfte har minskat kraftigt.

Som andra privatiseringar eller avregleringar som det så vackert kallas är friskoleretoriken högtravande och närmast idealistisk i stark strid med den krassa verkligheten där kapitalets jakt på vinst aldrig ljuger.

Oreglerade vinstuttag är unikt för Sverige. Tänk om friskolereformen föregåtts av en parlamentarisk utredning, kanske vi sluppit avarterna, eller kors i taket: begripit att skolan drivs bäst i samhällets regi!

söndag 3 juli 2011

Finta inte bort barnfattigdomen - reformera bort den!

Barnfattigdom diskuteras igen. Bra! Mycket tack vare Rädda Barnen som i sina rapporter som visar hur verkligheten ser ut.

Det relativa fattigdomsbegreppet har dock ifrågasatts av borgerliga debattörer, som hellre vill prata om absolut fattidom. För då är nästan inga barn fattiga i Sverige, kanske med undantag för papperslösa.

Vissa vill styra bort från att prata pengar genom att säga att skolan är viktigast. Skolsegregationen förstärker verkligen barnfattigdomen, men en bra skola förtar den inte.

Eller att föräldrarna inte skiljer sig. Eller om arbetslinjen, som om någon har ifrågasatt att arbetande föräldrar ger mindre fattiga barn än arbetslösa föräldrar.

Glädjande nog finns det nu även borgerliga debattörer och politiker som förstår att fattiga barn hinner bli vuxna årskullar framåt om något inte görs. Skolbarn vars familjer har försörjningsstöd får till exempel inte bistånd till dator. Det har Vänsterpartiet i Stockholms stad motionerat om. Borgarna hade chansen att göra skillnad, men tog den inte.

Forskaren Tapio Salonen har räknat ut att det skulle kosta 15 miljarder kronor att ta bort barnfattigdomen. Skulle älska rubriken att det femte jobbskatteavdraget byts ut mot att utrota barnfattigdomen!

Nu har borgarna i regeringen chansen att göra skillnad. Vem tror att de tar den?

Vänsterns strategi - tänkt till men inte om

Första gången jag läste vänsterpartiets förslag till strategidokument la jag ifrån mig papperen och kände mig inte inspirerad. Kunde inte se att det innehöll något stort nytt som kan vända trenden för partiet.

Andra gången jag läste förslaget var ikväll och tänkte ändå göra några kommentarer som varken är heltäckande eller nyskapande. Men mina tankar.

När det gäller Vänsterpartiets roll:
Känns magstarkt att vi som balanserar på fyraprocentsstrecket ska ta "ett större eget ansvar för arbetarrörelsen", men håller med om att vi ska försöka utforma "egen roll i det svenska politiska landsskapet".
Sen undrar jag över att vi ska "uttrycka oss på ett sätt som visar att vi tillhör dem som behöver förbättringar", men hur många av oss gör det? Det jag ser är att många medlemmar tillhör medelklassen, som har det ganska bra.

När det gäller Sluta prata, börja jobba:
Mäktar ett svagt parti att "bygga upp en stark opinion kring de frågor vi vill driva"?
Att "göra politik" kan vara bra ibland, att driva fritidsgård är varken realistiskt eller önskvärt. Vi i Vänsterpartiet Vantör gör politik genom att fråga barn om förslag på förbättringar, som tas in i vårt lokala program.
Tveksam till att "Vänsterpartiet ska i framtiden uppfattas som dem som ... fixar det." Det tror jag inte alls på. Vi ska inte ta över ansvar, men uppmuntra till att ta ansvar.

När det gäller Ett sammanhållet parti:
Tveksam till centraliseringen: "Det vi gör på central nivå måste i mycket högre utsträckning återspeglas i vad vi gör på lokal nivå". Tvärtom bör röda tråden nystas nerifrån och upp. Det betyder till exempel att kongresserna bör ändra form, så att alla ombud kan vara delaktiga.
Håller med om att "Partistyrelsen måste bättre än idag vara ute i distrikten och lyssna in, förankra och förklara fattade beslut", men främst att lyssna innan beslut. Så att beslut fattas på bra grund och inte måste förklaras genom turnér i landet. För så många utflykter lär inte partistyrelsen hinna med varje år.

När det gäller En starkare organisation:
Ambitionsnivån för distrikten och distriktens personella resurser verkar inte vara koordinerade. Flera distrikt har små personalresurser och även de stora är ansträngda. Hör krävs att distriktsstyrelserna gör mer än idag.
Tveksam till om "Vi måste lägga mer tid på att fundera över stimulerande verksamhet som passar varje enskild medlem". Låter som ett åtgärdsprogram i skolan och inte som ett politiskt parti. Medlemmar bör själva formulera vad de vill ha ut av sitt medlemsskap, "göra sitt medlemsskap".
"Vi måste sänka trösklarna för att det ska bli enklare att delta i Vänsterpartiets verksamhet" är lätt att hålla med om. Min erfarenhet är att många tycker att medlemsskap i sig är stort, fullt upp som de har med jobb och familj och lägger inte ner mer tid på partiet än att möjligen skumma Vänsterpress. Som luttrad före detta medlemsansvarig tror jag att partistyrelsen har orealistiska förhoppningar om aktivitet. Låt oss gilla läget och bygga därifrån.

När det gäller Ett bredare parti:
Jag är positiv till ett kvinnopolitiskt nätverk, som ska vara öppet för alla kvinnliga medlemmar.
Håller med om att "Vänsterpartiet måste bli bättre förankrat i de grupper vi representerar", men så länge vi inte har förankring (i LO-kollektivet med flera grupper som jag antar att vi menar) kan vi faktiskt inte påstå att vi representerar dessa grupper! Idag representerar vi väl snarare medelklassakademiker, där har vi en lång sträcka att gå.
Förstår inte skrivningen om föryngring, "... för att bättre stämma överens med den bild vi vill förmedla av oss själva." Vem har bestämt vilken bild vi vill visa upp? Om det är så att "vi" vill visa upp en bild av ett ungt parti, vad ska vi då göra med oss medelålders och äldre? Ska vi koka kaffe eller vad? Det är medelålders kvinnor som bär upp partiet, stretar i motvind och tar på sig styrelseuppdrag som ingen annan vill ha. Jag tycker att vi ska värna alla på samma goda sätt, oavsett ålder. Men det vore bra om Ung Vänsters medlemmar gick med i partiet. Då får vi ju fler unga!

När det gäller En politik för det nya arbetslivet:
Viktigt att ta fram en "ekonomisk politik för en utbyggd välfärd och full sysselsättning", men hur det ska göras? Bra att sextimmarsarbetsdagen lyfts igen, där bör de tunga vårdjobben komma första hand.

När det gäller Välfärdsfeministerna:
Så tröttnar jag på nya begrepp som myntas, välfärdspartiet, välfärdsfeministerna. Vänsterpartiet duger gott. Ska det vara nåt så kanske Vänsterpartiet Feministerna, men tror inte det är där skon klämmer.
Däremot ska vi precis som föreslås ta fram konkreta förslag som utjämnar orättvisa mellan könen. Individualiserad föräldraförsäkring är bra krav.

När det gäller Miljöpolitik för jämlikhet:
Bra kopplingar mllan miljö- och näringspolitik som behöver fördjupas och konkretiseras. Bra att "särskilt lyfta" miljöfrågor som ökar jämlikheten, till exempel kollektivtrafiken.

När det gäller Hyresgästernas parti:
Här krävs mer tänkande om hur vi minskar segregationen i storstäderna. som påverkar skolan, barns uppväxtvillkor. Jag vill se ett program för att bygga allmännyttiga hyresrätter på lämpliga platser i villaområden som en kil in i de segregerade områdena.

När det gäller Håll ihop mot rasism:
"Vi ska vara de trevliga men allvarliga antirasisterna.." Vi är väl som folk är mest, eller? Ska vi ha uppförandekod, liknande moderaternas klädkod, eller?

För övrigt tycker jag att Helena Duroj hade ett intressant inlägg om strategidokumentet i senaste Flamman. Men jag kommer ändå tillbaka till det som jag skrivit förut. Vi behöver en ny inspirerande ledning för vänsterpartiet, om vi ska vända trenden. Det är det mest strategiska som jag kan tänka mig idag.

lördag 2 juli 2011

Underkänt för apoteksprivatiseringen

Var det inte välfärdens kärna moderaterna ville värna? Isåfall har de misslyckats kapitalt med apoteken, där kundernas förtroende rasar enligt Konsumentverket.

Tidigare hade apoteken skyhögt förtroende. I en undersökning 2009 var 95 procent av positiva till apoteken. Idag har andelen positiva sjunkit med nästan 20 procentenheter till 77 procent!

Visst gillas närhet till apotek och bättre öppettider, men det viktigaste, som inget snabbköp eller mack kan ersätta, apotekens kärnverksamhet har kraftigt försämrats efter privatiseringen.

Jag har tidigare ifrågasatt om vi behöver två tre apotek i varje köpcenter. Kritiserat att fattiga inte får dela upp betalning av dyr medicin på privata apotek.

Nu har vi svart på vitt vad vänstern varnat för.

Marknadskrafterna försämrar apoteken, som så mycket annat som borgarna sålt ut. Apotekarn tvingas kränga hudkräm för att få ihop till vinsten istället för att ge råd om mediciner till sjuka.

Nu måste vi säga ifrån. Att det är apotek och inte skönhetsaffär vi behöver. Att skärpa kraven på privata apotek. Att inga fler apotek säljs ut. Att statliga apotek öppnas där sådana saknas.

Och det där med välfärdens kärna. Den valsen går inte vi väljare på ett val till ...