Klottra inte i min förort

Funderar över konst, klotter och graffiti. Konst ska bedömas som konst oavsett hur det kommit till, det tycker jag. Om konst har kommit till på olaglig väg ska olagligheten bedömas precis som liknande olagligheter.

Här i Rågsved där jag bor har vi flera stora graffitimålningar, som borde k-märkas och restaureras, de visar en del av Rågsveds historia. Men den konsten håller tyvärr på att vittra sönder och klottras över, det är ett otyg.

Klotter har vi också på hus, parksoffor, gatlyktor, papperskorgar. Jag ringer driftscentralen så fort jag kommer åt, och klagar. När de klottersanerar ser det nästan värre ut än innan. Våra v:are i trafiknämnden jobbar på saken, för när stan betalar för klottersanering ska det göras bra, tycker jag.

Klotter är värre i förorterna än i stan. Här har folk sämre självförtroende, vi har inte lyckats skaffa oss bostad i hippa stan, många är utan jobb, har försörjningsstöd, gatuadressen säger tyvärr något om din status som stockholmare. Barnen gillar inte klotter i husen de bor i, "det är fult, mamma!"

När konstnärsstudenter ritar i tunnelbanan kan det vara konst, dock inget jag gillar och inte progressivt, tycker jag. Varför klottrar man inte på Konstfacks husväggar eller Djursholm, Täby eller Bromma? Varför ifrågasätter man inte den kulturella segregationen? Varför ifrågasätter man inte de som tjänar stora pengar på finanskrisen? De som ställer folk utan hus och hem?

Det känns andefattigt att den nya konstnärsgenerationen inte kan göra mer för att provocera än att klottra ner våra gemensamt ägda tunnelbanevagnar!