Mot en öppnare socialtjänst?

Spännande försök med digitaliserad socialtjänst i Helsingborg läser jag om på DN-debatt idag den 19 juli 2016. 

Som tidigare socialarbetare glädjer jag mig åt att både klienter, medarbetare och forskare är med i projektet, och att utgångspunkten är att undersöka hur klienter upplever nuvarande kontakt med socialtjänsten. 

Jag vet också från min tid som stadsdelspolitiker i Enskede-Årsra-Vantör hur svårt en del klienter har upplevt att det har varit att få kontakt med socialtjänsten. Telefontider och omfattande blankettkrav har ibland upplevts som svåra hinder, vilket lyfts fram av brukarorganisationer.

Intressant i försöket i Helsingborg är att en förhoppning är att klienter tex ska kunna boka besökstider själva och ta del av dokumentation.

Är det ett skifte på gång, som ökar klinternas inflytande samtidigt som möjligheter till det personliga mötet behålls och en förbättring av socialsekreterarnas arbetsmiljö åstadkoms, så är det mycket mycket välkommet!. 

Rågsvedsdagen i mitt hjärta

Den finaste dagen i Rågsved näst julafton, då vi firar Gemensam Jul i Nya Rågsveds Folkets Hus. Ja, visst är det Rågsvedsdagen, som föreningslivet ordnar varje år en lördag i maj, oavsett sol eller regn. 

Vi samlas på ungdomsgården tidigt på morgonen och fikar. Sen sätter vi upp våra tält och bord. Vi hjälper varandra med tälten och borden, då vi alla jobbar för Rågsveds bästa på olika sätt.

Skolbarnen uppträder på torget, föreningarna bjuder på aktiviteter, bostadsbolagen och andra aktörer informerar om sina frågor. Vänsterpartiet tillhör de regelbundna deltagarna, läs här om idag. för oss är det avgörande att vara en aktiv del av vårt lokalsamhälle, för att vara en relevant politisk kraft.

Vi bor en i en förort som andra kallar utsatt, ett uttryck som jag aldrig använder. Jag är glad att slippa bo med skattesmitande höginkomsttagare, föredrar människor som kämpar och sliter. Det är mitt folk.

Utflyktsmål Hökarängstoppen

Idag klättrade jag upp på den lite brantare Hökarängstoppen, efter att ha promenerat till Fagersjötoppen. Längst upp på grusmarken höll en barnfamilj på att grilla och på en liten topp bredvid vilade två cyklister. Utsikten monumental mot Farsta och mot stan, och inte att förglömma mot sopanläggningen som dominerar området. Högdalstopparna var en gång tänkt som natur- och rekreationsområde. Finns gamla planer och även en bra motion med barn- och ungdomsinriktning från förra mandatperioden. Försvårande är att industriområdet ligger så nära. Annars leder den fantastiska topografin tankarna i rörelse mot oanade möjligheter till rekreation. Ta gärna helgpromenaden i området, det är garanterat annorlunda. Glöm inte vattenflaska, kamera och kikare!

 

Utflyktsmål Fagersjötoppen

Idag promenerade jag upp på Fagersjötoppen, för första gången ända upp. Rekommenderas varmt. Ett nästan ödsligt landskap, jag mötte bara några joggare, flanerare och cyklister. Härlig utsikt, du kan se både mot Globen och Fagersjö från nya vinklar. Parksoffor på några ställen längs vägen upp. För  mig nya växter att examinera. Ta gärna med något att dricka om det är varmt!

 

Ropen skalla - skidspår åt alla!

Hemkommen efter två timmar på skidor ute i härliga Rågsveds friområde. Här finns inga anlagda spår, utan en får spåra själv och kryssa mellan snåren och sandade gångvägar. Bortanför dammen är det så stilla att jag nästan får fjällkänsla. I princip kan jag ta mig ut till jungfruliga snövidder från porten på Stövargatan, om än ibland med lyftade skidor över sandade gator. Kanske det bara är nördar som åkt skidor sedan barnsben som gör på detta viset, men så behöver det inte vara.

Tänk om staden kunde se till att lämna några decimeter snö längst in på trottorarkanterna så att inte bara de mest hugade skid- och pulkaåkare utan också andra lätt kan ta sig ut i de snöiga markerna. Tänk om alla gång- och cykelvägar i naturområden och parker hade en sträng osandad snö på ena kanten. Så mycket lättare för föräldrar att dra barn i pulka och för vem som helst att åka skidor.

Att göra natur- och parkområden mer tillgängliga är i linje med stadens idrottspolitiska program tycker jag, Det ska vara lätt att ta sig ut i naturen, till skidspår och pulkabackar, utan att behöva bil eller resa med kollektivtrafiken, som ibland inte ens når fram till skidspåren. Hindren måste rivas, så att inte bara de mest hängivna kommer iväg utan alla stockholmare.

Jag skulle gärna se skidbussar på helgerna från Rågsved ut till skidspåren i Ågesta och Älvsjöskogen, eftersom Vantör saknar anlagda skidspår, åtminstone till vi får närbelägna spår på Bandängen och runt Rågsveds friområde. Med skidspår där vi bor och går i skola, kan många fler barn och vuxna lära sig och komma ut på skidor. Vilken glädje för människan och vinst för folkhälsan!

Från Polen till Sverige - 2018 kan det vara väl sent

Igår på en middag kom vi in på möten med människor som står så långt ifrån varandra att de verkar komma från olika planeter.

Samtalet började med Polen, högern, katolska kyrkans inflytande, den försämrade abortlagstiftningen, svikna människor som röstar på det som de tror ger trygghet men efteråt inser att de blivit lurade. Värdinnan var ursprungligen från Polen, så ämnet var naturligt och jag hade just läst DN där den polske författaren Tomasz Jastrum varnade för utvecklingen:

"Det fria Polen står inför sin hittills största prövning. Den nya högerregeringen har skapat ett extremt klimat präglat av paranoia och nästan religiös övertygelse, skriver polske författaren och poeten Tomasz Jastrun." 

Vår diskussion och den djupa klyfta mellan regeringsanhängare och motståndare i Polen som beskrivs i artikeln ledde mina tankar till två tillfällen i livet, då jag verkligen känt mig som en alien i mötet med människor med nästan religiös övertygelse om att deras värld var den enda rätta.

Först var det när jag och en kamrat tågluffade, vi träffade två engelsktalande killar och hade hur trevligt som helst. Efter en stund började vi fundera på varifrån de kom, engelska talas ju i olika delar av världen. Det var Sydafrika. I ett slag ändrades vårt samtal. Vi frågade förstås om apartheid, men mötte en mur. De förstod oss inte. För dem var apartheid det normala, inget fel. Vi förstod dem inte. Hur kunde de tänka så. Det dröjde inte länge förrän vi gick. Vi hade inget mer att prata om.

Andra gången var Hässelby stadsdelsförvaltning. Min chef och jag träffade tre ungdomsledare, män i karriären från villastaden, om möjligheten att en verksamhet för unga arbetslösa kunde dela lokal med deras ungdomar. Ledarna radade upp sina fördomar om vad de arbetslösa kunde skada i lokalen. I ett desperat sista försök tog jag till argumentet att även deras ungar kan bli arbetslösa och behöva stöd. Blickarna och orden till svar sa allt. De blir inte arbetslösa. Vi hade inget mer att prata om.

Där och då var det klass, kön och inlärd rasism som möttes. Frågan är vart vi går i Sverige idag. Jag hoppas att vänsterpartiets framgångar med de sociala reformerna i den statliga budgeten 2016 ger välförtjänt utdelning i opinionen. Men det räcker nog inte för en vänster som stått och stampat, samtidigt som Sverigedemokraterna får stöd av en femtedel av opinionen och regeringen varit senfärdig med att förbättra möjligheterna för kommunerna att klara flyktingmottagandet och nu genom id-kontrollerna medverkar till att försämra asylrätten.

Det här duger inte längre. Råden har länge haglat på Aftonbladets ledarsida om vad Löfven ska göra för att socialdemokraterna ska bli relevanta igen. Vänsterpartiet uppmanas i Flamman att våga ha visioner om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste kunna föra en politik för folkflertalet, som inte ställer människor och grupper mot varandra. Ett jämlikt samhälle måste vara målet. Dags att visa vad vi vill och ta plats i opinionen, för 2018 kan det vara väl sent.

På Coop Högdalen händer det oväntade

Ett glatt men mycket oväntat möte idag på Coop i Högdalen. Tyckte mig se ett bekant ansikte i kassakön. Vi hade inte setts på många år. Jomenvisst var det en tidigare arbetskamrat från socialtjänsten i södra Farsta. Nu pensionär sedan några år tillbaka, och boende i seniorbostäder, fick vi genast samtalsämnen då jag berättade att jag arbetade på äldre- och personalroteln i stadshuset. 

Så kom vi in på socialtjänsten med så många ensamkommande flyktingbarn, och vikten av att de får ett bra stöd. Min tidigare arbetskamrat berättade att hon i tjänsten hade hand om sitt första ensamkommande barn redan1986. Han flydde från Saddam Hussein, som lät unga pojkar agera kanonmat längst fram i fronten. Det hade gått bra för honom i Sverige. Så, ett fint avslut på vårt möte.