Stockholmska i alliansvariant

Inspirerad av Lena Anderssons utmärkta krönika om moderat manipulation i DN idag, vill jag bidra med mina funderingar om kommunal allianssvenska i Stockholms stad.

De retoriska figurerna Valfrihet och Kundval och Mångfald för äldre och funktionsnedsatta handlar helt uppenbart om samma sak som alltid för Moderaterna, att kapitalet ska kunna ta ut vinster även inom livets allra sköraste områden, när vi i praktiken inte kan välja utförare utan är som mest sårbara och snabbt behöver mesta möjliga stöd, omvårdnad och omsorg.

Vem orkar gå in på Internet, orkar bläddra i glättade broschyrer, orkar jämföra kvalitetsindex när man inte orkar bo kvar en enda dag till hemma? Visst ska vi ha kvalitetsundersökningar, men de ska myndigheterna använda för att säkra att alla boenden uppfyller kvalitetskraven, och inte för att låtsas som om det existerar ett reellt Kundval för brukarna i denna svåra situation.

Funktionsnedsatta och äldre som redan bor i gruppbostäder, servicehus och vård- och omsorgsboenden har heller ingen talan, ingen Valfrihet, när deras Hem konkurrensutsätts. Konkurrensutsättningen skapar bara Oro, inte Glädje och Köplust hos brukarna.

Som ett Frälsningståg genomsyrar begreppet Valfrihet stadens budget och de kommunala nämndernas verksamhetsplaner, de anställda tvingas förhålla sig till det manipulativa begreppet med största Underdånighet, eftersom tjänstemännen är satta att genomföra politiska beslut.

Den moderatledda alliansen har genom sitt elektroniska indoktrineringsprojekt Vision 2030 sett till att det närmast är tjänstefel om man inte tillägnar sig visionen. I avsaknad av en yrkesetik som motsvarar läkaretiken måste kommunala chefer svälja allt - om de vill ha jobbet kvar.

Att Valfriheten och Mångfalden minskar både för brukarna och personalen med den förda politiken törs ingen utom oppositionen och facket säga högt. Den moderatledda politiken styrs av en helig Konkurrenspolicy som säger att allt utom myndighetsutövning och strategisk ledning ska konkurrensutsättas. Resultatet blir att nästan all utförarverksamhet drivs privat, läs främst riskkapitalbolag som Carema och Attendo. Den kritiken blir borgarna alltid svaret skyldig på.

Resultatet av den heliga Valfriheten blir också
1. Minskad insyn för allmänheten (offentlighetsprincipen gäller inte företag)
2. Minskad meddelarfrihet och minskat meddelarskydd för personalen (de kommunala klausulerna är sämre än de grundlagsskyddade och följs inte upp)
3. Sämre anställningsvillkor för personalen (till exempel ökar deltiderna i privat verksamhet)
4. Svårare att rätta till missförhållanden (i kommunal verksamhet kan man gripa in direkt)
5. Ökade kostnader för kommunen (många i personalen vill inte gå över till privata utförare och kostar miljoner i övertalighetskostnader hos kommunen)
6. Försämrad kontinuitet för brukarna i privatiserad verksamhet (när många i personalen stannar kvar i kommunen betyder det att brukarna måste möta många nya i personalen som det tar tid att lära känna)
7. Försämrad kontinuitet för brukarna i kommunal verksamhet som är kvar (personal med många tjänsteår som inte går med till privata utförare har företräde till anställningar i kommunen jämfört med anställda med kortare anställningstid, vilket gör att stora delar av personalgrupperna byts ut inom vissa verksamheter)
8. Försämrad anställningstrygghet i kommunal verksamhet (de som är senast anställda riskerar att förlora jobbet eftersom det finns allt färre jobb kvar i kommunal verksamhet efter all konkurrensutsättning

Är det verkligen så här stockholmarna vill ha sin stad?

Jag hoppas Lena Andersson har rätt (och att det även gäller kommunvalet och landstingsvalet i Stockholm) när hon mot bakgrund av den moderata manipulationen skriver "Det är nog av det skälet som moderanta bara får göra korta inhopp i regeringsställning. De ges en chans då och då, men vid minsta tendens till oförstående inför lidande och utslagning bekräftas misstankarna om dem och då röstas de bort"