Surt om barnfattigdomen

Att barnfattidomen ökar i Sverige är en sur karamell som inte passar in i alliansens valgodispåse. DN:s Niclas Ericsson försöker spela bort korten i sin ledare när han kallar den rödgröna bilden av barnfattigdomen för falsk, med hänvisning till att den berättar om den relativa barnfattigdomen.

I själva verket erkänner Ericsson att Lars Ohly och Mona Sahlin har rätt om den relativa barnfattigdomen, men han anser att det är viktigare att barn i familjer med socialbidrag har minskat än att inkomstklyftorna har ökat.

Visst är det bra att färre barn lever i familjer med ekonomiskt bistånd, men den statistiken säger inget om att en del av minskningen beror på minskade bidrag och inte på ökade inkomster. I Stockholm har reglerna stramats åt rejält.

Dessutom är den relativa fattigdomen viktigare ur folkhälsoperspektiv. Barn jämför sig med varandra, i skolan och på fritiden. Inte minst i boken Jämlikhetsanden har vetenskapliga bevis radats upp för att det är inkomstklyftorna som påverkar välmåendet och den sociala situationen och inte inkomstnivån i sig.

Politik handlar om perspektiv. Vänstern vill jämlikhet och tar därmed sin utgångspunkt i den relativa barnfattigdomen. Högern har aldrig gillat jämlikhet och vill därför hellre prata om den absoluta fattigdomen, vilket döljer att de rikaste tjänat allra mest på deras politik.