Barnhälsovård - fortfarande en klassfråga

Dyker ner i Barnhälsovårdsrapporten 2012 från Stockholms läns landsting, som ges ut för 29:e året. Irriteras över att landstingets statistik inte är nedbrutet till lägre nivåer än stadsdelsnämnder i Stockholm. (Vilket jag påpekat flera gånger på de möten som stadsdelsnämnden har varje termin med landstinget).

Skillnader inom kraftigt segregerade stadsdelsområden blir i Barnhälsovårdsrapporten ett statistiskt medeltal som inte säger något om hur det ser ut i de mest utsatta stadsdelarna. Rädda Barnens rapporter om barnfattigdomen är däremot bättre, eftersom de även redovisar statistik för de tidigare stadsdelsnämnderna som var mindre geografiskt sett. För oss i Enskede-Årsta-Vantör är statistiken exempelvis uppdelad på Enskede-Årsta respektive Vantör, vilket åskådliggör skillnaderna.

Men visst finns ändå intressanta uppgifter i barnhälsovårdsrapporten. Till exempel att knappt 60 % av BVC-sjuksköterskorna uppger att de anmält barn och/eller samarbetar med socialtjänsten om enskilda barn. Högst andel anmälningar har Nynäshamn med 6,6 och Enskede-Årsta-Vantör med 5,5 promille av barnen. I landstinget totalt är det knappt 2 promille av barn födda 2006-2012 som anmälts till socialtjänsten. Det är lägre än både Skåne, Sörmland och Värmland som ligger på tre eller drygt tre promille anmälningar.

Enligt rapporten verkar BVC (barnavårdscentraler) samarbeta mer med socialtjänsten om barn, när BVC ingår som en del av en familjecentral. Det verkar också logiskt. I Kalmar län som har alla BVC organiserade inom familjecentraler gäller samarbetet 23 promille av barnen. Det kan jämföras med 11 promille i Rinkeby-Kista, vars familjecentral i Rinkeby alliansen la ner till följd av att det inte gick ihop med vårdvalet.

Det som är riktigt bra är att barnhälsovårdens medicinska insatser når så gott som alla barn i Stockholms läns landsting. Det som är riktigt dåligt är att föräldragrupper och screening för depression och nedstämdhet inte når alla familjer med de största behoven. Barnhälsovård är tyvärr fortfarande en klassfråga. Mycket talar för att familjecentralerna snarast bör återupprättas i Stockholm. Och vården organiseras så att den når de som mest behöver den och att bra verksamheter över organisationsgränser uppmuntras, istället för att stötas ut.