Sverige har visst råd - upp till kamp för vår gemensamma välfärd!

 

Läste just ut Konsten att avveckla en välfärdsstat av Åsa Plesner och Niklas Altermark. Gör det du också, om du är det minsta intresserad av politik och tycker att mycket gått på tok med välfärden. Om du tror på välfärdsstaten, den som gör oss trygga i otrygga tider, som värnar oss när vi har det svårt, den som vi gärna betalar skatt för efter förmåga då vi vet att den finns där, när vi behöver den. 

Men så som stora delar av välfärden ser ut idag, urholkad, underdimensionerad, underbetald, är det svårt att tro på välfärdsstaten. Det som Åsa och Niklas visar i sin bok är att det inte är en slump att vi idag inte har en välfärd att lita på, utan det handlar om medveten politik och ideologisk påverkan under lång tid: Att vi är ett land som inte har råd. Att det är andras fel, de som inte hör hemma i landet. Att vi inte längre ska tro att vi ska hålla ihop, för allas bästa, utan att alla istället måste vara sin egen lyckas smed. 

Och då ska vi hålla i minnet att uppåt 500 miljarder mindre i skatt kommer in idag, per år, än med samma skattekvot som 1990.  Detta skriver Ali Esbati om i sin bok En osynlig hand som stjäl våra liv, och att det beror på den trendmässiga minskningen av skattekvoten, dvs. skatteuttaget i förhållande till ekonomins storlek, mätt som BNP (bruttonationalprodukten).

För vi har genom åren tutats i att skatter är fult, och att skattesänkningar gör oss fria, för då kan vi själva bestämma om vi vill köpa en privat sjukförsäkring och slippa köerna i vanliga sjukvården, eller använda pengarna till något annat som inte staten bestämmer. Vi har fått höra att socialförsäkringarna är för generösa, för då ligger folk hellre på soffan än går till jobbet och sköter sig. Vi har tutats i att när sjuka och arbetslösa görs fattigare, fast så sägs inte rent ut, då tar folk sig i kragen och gör rätt för sig. Vissa kallar det arbetslinjen. 

Men välfärdsfasaden, den ska stå orubbad kvar, inget ska bli sämre även om skatter (och statsbidrag) minskar, det gäller bara att effektivisera! Alla vägar bär till Rom som det heter. Går det inte spara med teknik och nya arbetssätt så flyttas kostnader till någon annan, fram och tillbaka i annan form och ofta lägre belopp. Stat, kommun, anhöriga och organisationer är på så vis kommunicerande kärl. Eller så får de anställda betala lönehöjningen med att stressa, jobba hårdare, för budgeten räcker inte till att ha kvar kollegan.

Osthyvelprincipen är en annan känd metod, kallas också generella effektiviseringar, låter med avsikt nästan vetenskapligt men är besparingskrav över hela linjen oavsett verklig möjlighet att spara utan dåliga konsekvenser för medborgare och anställda. Förpackat med så kallade satsningar (se upp med politiker som använder begreppet för att dölja sina nedskärningar) på välfärden ska det visa bilden av framsteg, något bättre men billigare, fast välfärden i själva verket "under cover" försvagas.

Andra i vissa läger populära lösningar är att sälja ut bostäder, skolfastigheter och omsorgsboenden, privatisera så mycket det går, tömma budgetreserver som är till för att möta kriser och nya behov som uppstår under året. På kort sikt ge intryck av att det går att både sänka skatter och värna välfärden. På lång sikt ser vi ett samhälle med utarmad välfärd, privata försäkringar, ökad segregation, privata vinster, svagare rådighet i vardag och under kriser, och en uttunnad demokrati. 

En sådan politik håller inte i längden, anställda orkar inte, blir sjuka, söker sig bort. Samtidigt ropar äldreomsorgen efter fler medarbetare i takt med att äldre med vårdbehov ökar. Men vem vill jobba där om inte lönerna höjs väsentligt och arbetsmiljön förbättras? En rundgång som saknar lösningar.

Åsa och Niklas menar därför i sin bok att de politiska kostnaderna måste höjas för de politiker som inte satsar tillräckligt på välfärden: "Vi har visat att den politiska drivkraften att vinna val är motorn i det åtstramningspolitiska kretsloppet." och att mycket stor tydlighet krävs på alla nivåer, i lagar, i opinionsbildning, i konsekvensbeskrivningar etc., som gör det helt omöjligt att smita undan ansvaret. Inte svårt att hålla med om detta, ansvarsutkrävande är en så grundläggande demokratifråga.

Lätt att också hålla med om att vi behöver en ny, eller kanske återtagen, berättelse om allas välfärd: "Huruvida det åtstramningspolitiska kretsloppet kommer brytas avgörs i slutändan av huruvida vi återigen kan bygga en bred koalition utifrån insikten att vi alla delar en djupt mänsklig men oförsonlig sårbarhet. En sårbarhet som bara kan bäras gemensamt."

Så vi ger förstås inte upp. Själv är jag glad över att vår rödgröna majoritet i Stockholm gjort upp med oskicket "generella effektiviseringar", ökat budgeten så att välfärden ska klara löneökningar, stoppat ombildningar och utförsäljningar, driver fler äldreboenden i egen regi och ökar på flera sätt rådigheten över välfärden. Bygger mer allmännytta, värnar klimatet och skäms inte för att höja skatten, då alternativet varit 1 400 färre välfärdsanställda. Mycket annat också är bra, läs här och här och här. Mycket mer behöver förstås göras, låt oss göra det tillsammans!