På ABF till Fadimes minne

Hedersmord är en speciell form av mord och en del av det våld mot kvinnor som finns i hela världen. Så uttryckte Amad Eskandari sig på kvällens seminarium i ABF-huset till minnet av Fadime Sahindal. Han menar att hedersmord vare sig är etniskt eller religiöst utan ingår i klankulturer. Amad jämförde hedersvåld och mäns våld mot kvinnor med aids och cancer, två dödliga sjukdomar som kräver olika behandling.

Hedersmorden kan förebyggas. Det var Fadimes budskap. Det är hoppfullt. Pappor finns som bryter med hedersnormerna och tar döttrarnas parti. De goda krafterna måste uppmuntras. Fadime vädjade också om att vi inte skulle svika de som drabbats. Idag lever cirka 70 000 unga i hedersskugga, lägg till föräldrar och släkter. Det blir många berörda. Många lever i segregerade områden, och utvecklingen går åt fel håll.

För att bryta segregeringen måste de vita segregerade områden öppnas upp för hyresrätter, så att det blir en mångfald av boendeformer som välkomnar nyinflyttade även till innerstan och välmående förorter.

Amineh Kakabaveh som var initiativtagare till debatten, och ordförande i Varken hora eller kuvad, menade att hur bra lagar vi än har så måste man arbeta efter lagarna för att få resultat. Hon lyfte bristen på kunskap om hedersproblematik i lärar-, socionom- och polisutbildningen och kritiserade könsapartheid, dvs. att flickor till exempel badar i simhallen för sig. Det är ingen lösning i ett samhälle som strävar mot jämställdhet.

Vi ska gå med raka ryggar tyckte Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby, det gjorde Fadime. Våga se det specifika i hedersvåldet för att gå till handling. Vigselförrättare borde inte viga om inte båda partier förstår vad som händer. Tolk borde vara ett krav i dessa fall. Vi måste också vara rakare, det som vi inte vill ha i vårt samhälle ska vi förbjuda i lag, till exempel tvångsäktenskap.

Som Margareta Olofsson från Rädda Barnen sa, vi måste utgå från barnets rättigheter, förbjuda dispenser för äktenskap, förbjuda tvångsäktenskap, se över trossamfundens vigselrätt, ordna förebyggande insatser riktade till föräldrar etc. Och ställa frågor om jämställdhet till de politiska organisationer som partierna har kontakter med från länder där hedersproblematiken finns, var uppmaningen från Amineh.

Sammantaget var det en värdig minnesstund till minnet av Fadime, med påfyllnad av kunskaper och energi inför att jobba för att inte flera unga ska tvingas leva sitt liv med begränsningar i sin frihet och under hotet av våld. Vi har mycket att göra innan vi kan säga att alla unga har lika rättigheter att leva sina liv.

Barnfattigdomen klyver Stockholm

Alliansen berömmer sig av att barnfattigdomen minskat i Stockholm. Visst är det sant om man tittar på staden totalt. Då har andel barn 0-17 år i ekonomiskt utsatta hushåll minskat från 21,0 till 14,4 mellan 1991 och 2008. (Källa: Rädda Barnens stadsdelsbilaga 1 b till rapporten om barnfattigdomen)

Men tittar vi på siffrorna för stadsdelarna får vi en skrämmande bild av kraftigt ökade klyftor mellan barnen. Innerstaden och välsituerade förorter har de största minskningarna i procentantdelar och i stort sett alla har minskat från tvåsiffriga till ensiffriga andelar för ekonomiskt utsatta barnhushåll.

Norrmalm som låg högst i innerstaden 1991 minskade från 21 till 7,7 procent 1991-2008 och Liljeholmen från 21,4 till 9,3 procent. 1991 var barnfattigdomen lägst i Bromma med 9,9 procent som minskade till 6,2 procent 2008. Älvjö hade lägst barnfattigdom 2008 med 5,7 %, vilket var en minskning från 11,6 procent 1991.

De så kallat utsatta stadsdelarna spelar i andra divisioner. Rinkeby hade högst andel barnfattigdom både 1991 och 2008, barnfattigdomen minskade bara med 2 tiondelar från 52,1 procent till 51,9 procent. I Kista minskade barnfattigdomen bara med 1,3 procent från 28,6 till 27,3. I Spånga-Tensta minskade barnfattigdomen något mera, från 33,5 till 27,7 procent.

Tittar vi på Rinkeby mellan 2007 och 2008 ser vi att den nedåtgående trenden har vänt och att barnfattigdomen ökat från 50,2 till 51,9 procent.

Tre stadsdelar sticker ut med ökad barnfattigdom mellan 1991 och 2008. Det är Vantör, där jag bor, samt Hässelby-Vällingby och Skärholmen. I Vantör har barnfattigdomen ökat från 24,7 till 25,7 procent, i Hässelby-Vällingby från 12,5 till 14,7 procent och i Skärholmen från 22,9 till 25,4 procent.

Vantör ingår numera i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd, som många gånger i statistikhänseende verkar vara en sorts medelstadsdel. Jag har många gånger efterfrågat nedbruten statistik för att kunna analysera skillnaderna i olika delar men oftast fått veta att det inte finns.

Men Rädda Barnen kan! Enskede-Årsta finns med i tabellen, som visar att andel barn i ekonomiskt utsatta hushåll har minskat från 18,9 till 10,3 procent. Att jämföra med Vantörs ökning från 24,7 till 25,7 procent. Äntligen svart på vitt på barns skilda uppväxtvillkor som döljs av totalsiffror!

Bara 20 år tillbaka var barnfattigdomen inte mycket större på Norrmalm än i Vantör och idag är fattigdomen mer än tre gånger större i Vantör! Och Älvsjö som 1991 hade knappt hälften så stor barnfattigdom som Vantör har 2008 en barnfattigdom som är mer än fyra gånger mindre.