Bakåtsträvarlandet Sverige

När jag gick socialhögskolan på 70-talet fick jag lära mig att socialhjälpen (som det hette då) var samhällets yttersta skyddsnät, som skulle träda in när människor inte hade någon annan utväg för att klara sin försörjning.

Idag verkar det vara svenska kyrkan som har funktionen som yttersta skyddsnät, om det skrev SvD igår under rubriken "Nöd driver fler att söka kyrkans hjälp". I Enskede-Årsta håller kyrkans fonder att ta slut och det sägs i artikeln att antalet hjälpsökande har ökat med 25 procent de senaste två åren.

Semestertider är trevliga tider för de som har ekonomin säkrad. Förutom lön ges semesterersättning, vilket ger ett tillskott i semesterkassan. För familjer som inte har några marginaler och lever på försörjningsstöd finns inga semesterpengar att söka hos socialtjänsten, utan det är till kyrkan man går.

Trots socialtjänstlagen som ska säkra rätten till en skälig levnadsnivå tvingas socialtjänsten hänvisa till kyrkan, när Stockholms stads riktlinjer är för snåla. Och avslagen på ekonomiskt bistånd ökar i huvudstaden i "föregångslandet" Sverige...

Enligt statistiken i SvD ligger Enskede-Årsta-Vantör i topp tillsammans med Hässelby-Vällingby när det gäller andel hushåll med avslag (helt eller delvis). Att avslagen är högre i ytterstaden än i innerstaden tyder på strukturella orsaker. Åt den som har ska varda givet för att tala kyrkospråk!

Att avslagen ökar är ingen slump, utan en följd av skärpta riktlinjer när borgarna kom tillbaka till makten i Stockholm 2006. Vänsterpartiet i Stockholms stadshus har kritiserat snålheten, orättvisan och föreslagit generösare bistånd utifrån ett barnperspektiv.

Nu ser vi allt klarare följderna av den moderata socialpolitiken, där samhällets ansvar tunnas ut och där folk tvingas till kyrkan för att få pengar till det som vi andra tar för givet. Nådegåva istället för skattebaserad rättighet, i det som börjar förtjäna namnet "bakåtsträvarlandet" Sverige!

Från försörjningsstöd till kyrkan

Idag har jag som ledamot i stadsdelsnämnden haft förmånen att få "prya" på försörjningsstöd och få en ögonblicksbild av förutsättningar i arbetet och behov som finns av nya stöd- och arbetsträningsinsatser. Allt fler människor passar inte in i de allt mer slimmade systemen i samhället, och då återstår att söka försörjningsstöd. Där är det bidragshandläggare och socialsekreterare som tar emot.

Jag har fått en liten inblick i hur socialsekreterare resonerar kring ansökningar som de får och den många gånger svåra situation som de som söker försörjningsstöd har. Många utförsäkrade och sjuka som inte heller har haft sjukpenning måste söka försörjningsstöd eftersom socialförsäkringarna har urholkats. Eftersom människor är komplexa är det unika situationer som socialsekreterarna ska ta ställning till. Strävan är att få en samsyn kring handläggningen, folk ska behandlas rättvist enligt reglerna helt enkelt.

Socialarbetarna är en yrkeskår som nu börjar höras i offentligheten, från att ha varit ganska tysta i många år. Det tycker jag är jättebra. De har ett tufft jobb, hård arbetsbelastning och tvingas göra prioriteringar som ibland borde ligga på politisk nivå. I deras yrkesroll ingår att visa samhällets brister, när pengarna som politikerna anslår inte räcker för att jobba enligt socialtjänstlagen.

På väg hem stötte jag så på en diakon i Högdalen, som berättade att varje vecka kommer utförsäkrade eller människor som ligger på gränsen till att få försörjningsstöd till kyrkan som sista utvägen, när man inte går till socialtjänsten. Förutsättningarna för försörjningsstöd bestäms av politiker, genom lagstiftning, normer, riktlinjer och genom personalpolitik, inte av de som jobbar. Det är viktigt att komma ihåg.

Att kyrkan är djupt engagerad i situationen för de förtvivlade människor som blivit utförsäkrade har framgått klart av riksmedia. Så också av veckans Mitt i Söderort, där diakonerna i Enskede-Årsta manar till ett samhälle där mänsklighet och solidaritet återigen är viktiga. Det går inte annat än att instämma.