I veckans Mittisöderort ondgör sig en "Fd vänstersynmsympatisör" över Vänsterpartiets Vantörs upprop för att bevara och utveckla Rågsveds friområde. Självfallet har jag skrivit en replik, för den anonyme insändarskribenten verkar ju helt ha missat hur värdefullt friområdet är för många Vantörsbor.
Samtidigt visar insändaren att vår affischkampanj har synts och nått ut i Vantör, och det är roligt. Det är ett stort antal affischer som vi under våren och försommaren har satt upp på anslagstavlorna. Vi ville visa att det inte är för sent att protestera mot byggplanerna i friområdet. Vi ger inte upp!
fredag 10 augusti 2012
onsdag 1 augusti 2012
Stockholm - en klassmässigt rensad stad
Från mitt "utkikstorn" i Rågsved, där jag bor sedan 1983, har jag på nära håll upplevt hur grannar, vänner och bekanta flyttar till vad de tycker är "bättre" stadsdelar så fort de har fått möjlighet, kommit fram till en attraktiv lägenhet i allmännyttans internkö eller fått råd att köpa en lägenhet. Man vill bo i områden med "bättre" skolor säger man, närmare stan eller rent av flytta till en annan stad.
Jag har också vänner som bor kvar i Rågsved, trots ekonomiska möjligheter att flytta. Många är engagerade i föreningar och bidrar till att göra Rågsved till Rågsved. Det handlar mycket om att värna Rågsveds värden, solidaritet med medmänniskor, kampen för Rågsveds friområde, för koloniområdena. Trivseln med människorna, bostaden och friområdet är starka skäl för att bo kvar.
Men visst handlar det om status. Hur andra ser på Rågsved påverkar. Det blir en ond cirkel om ett område får för stor omflyttning. Självfallet känner man sig otryggare om man aldrig hinner lära känna sina grannar. På liknande sätt fast tvärtom kan säkert du som bor i till exempel Årsta beskriva hur din stadsdel ändrats, i takt med högerpolitiken som satt igång och uppmuntrat ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter under sken av att det ska öka mångfalden. I praktiken, och det visste vi redan, har det lett till klassmässigt rensade stadsdelar i Stockholm.
På sina håll har också det så kallat fria skolvalet lett till att föräldrar flyttat barn till andra skolor, för att förortsbarnen blir för många i en tidigare homogen innerstadsnära eller innerstadsbelägen skola. Segregationen startar en flyttkedja av barn mellan skolor, istället för att alla skolor är bra skolor.
De skenande inkomstklyftorna skrev Svd om igår. "Under åren 1991-2010 har antalet stadsdelar med en medelinkomst 20 procent över genomsnittet mer än dubblerats, från 16 till 36, samtidigt som antalet stadsdelar som har en medelinkomst 20 procent under snittet har mer än fyrdubblats, från 6 till 27. Samma jämförelse 1991-2010 visar att stadsdelar som tjänar 10 procent över snittet har stigit från 36 till 52, och stadsdelar som tjänar 10 procent under snittet har ökat från 28 till 41."
Att Stockholm är en delad stad är ingen nyhet för oss i Rågsved. Vi behöver inte läsa statistiken för att veta vad som händer. Vi vet att alla så kallade lyft, visioner eller förnyelseprojekt som stadshuset ägnat sig åt inte har gjort långsiktig skillnad, utan snarare tjänar som alibi och något att döva samvetet med, medan ojämlikheten ökar allt mer. Plåster på såren men ingen bot. Den politik som skulle göra skillnad finns inte, istället hittar politiken på "förortssatsningar" som inte ändrar något grundläggande.
Glömmer aldrig den midsommarafton när familjen var på väg till tunnelbanan, finklädda för att åka till midsommarfest, och blev hejdade av en trevlig kvinna, också finklädd, på väg till fest. Hon frågade först om vi var svenskar. När vi sa ja frågade hon varför svenskar flyttar från Rågsved. Det hade hon grubblat över. Tyckte vi inte om invandrare? Vi hade ett intressant samtal, sedan skiljdes våra vägar.
För mig har det stått klart länge att det krävs en politik för hela Stockholm för att vända utvecklingen. Det krävs förändringar i alla stadsdelar. Alla stadsdelar ska vara attraktiva att bo i. Grundläggande är bra offentlig service. Det krävs arbetsplatser och fritidsaktiviteter som ger en levande stadsdel både dag och kväll och som ger underlag för kommersiell service. Här kan staden gå före och återföra de stadsdelskontor som har lagts ner i bland annat Rinkeby och Högdalen.
En attraktiv allmännytta med olika lägenhetsstorlekar i alla stadsdelar är nödvändigt. Då får vi en blandning av människor som gör stadsdelen spännande. Vi ska börja med de segregerade villastadsdelarna, innerstaden och förorter där allmännyttan har sålts ut och dammsuga områdena på platser där allmännyttan kan bygga. I villasamhällena får staden köpa in fastigheter där det passar bra med flerfamiljshus. På köpet ökar underlaget för kollektivtrafiken vilket gynnar alla i stadsdelen. I innerstaden får avkontoriseringen ge plats åt ny allmännytta, till rimliga hyror. Till det krävs säkert statliga subventioner. Det kostar att öka jämlikheten, men förmodligen mindre än att minska den.
För att väga upp innerstadens närmast magnetiska dragning räcker det inte med en underbar förortsnatur. Det måste vara spännande att bo också, att leva, inte bara sova. Det krävs utomordentligt bra skolor, fantastiska bibliotek, teatrar, kulturhus, sim- och idrottshallar och kollektivtrafik som gör det lika lätt att resa mellan förorterna som till stan. En stark offentlig sektor ger kunder till butiker, krogar och kondis.
För varje Järvalyft vill jag se ett Brommalyft. För varje Söderortsvision vill jag se en Södermalmsvision. För varje Rågsvedssatsning vill jag se en Örbysatsning. Vi måste göra både och men börja på rätt ställe.
Om inte låginkomsttagare får möjlighet att bosätta sig i innerstaden och i allmännyttiga lägenheter i de nu segregerade villaområdena får vi aldrig stopp på omflyttningen i förorterna. Vi måste ställa om hela staden, kraftigt öka omfördelningen till välfärden, så att förortsskolorna och förortsbiblioteken kan bli de bästa i staden. Till det krävs en rejäl skattehöjning, men det blir väl investerade pengar när politiken styr mot jämlikhet. Målet måste vara att föräldrar inte ska känna att man riskerar sitt barns framtid genom att bo kvar, tvärtom. Vill man sitt barn det bästa ska man flytta ut till förorterna, där det finns alla möjligheter i livet.
Jag har också vänner som bor kvar i Rågsved, trots ekonomiska möjligheter att flytta. Många är engagerade i föreningar och bidrar till att göra Rågsved till Rågsved. Det handlar mycket om att värna Rågsveds värden, solidaritet med medmänniskor, kampen för Rågsveds friområde, för koloniområdena. Trivseln med människorna, bostaden och friområdet är starka skäl för att bo kvar.
Men visst handlar det om status. Hur andra ser på Rågsved påverkar. Det blir en ond cirkel om ett område får för stor omflyttning. Självfallet känner man sig otryggare om man aldrig hinner lära känna sina grannar. På liknande sätt fast tvärtom kan säkert du som bor i till exempel Årsta beskriva hur din stadsdel ändrats, i takt med högerpolitiken som satt igång och uppmuntrat ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter under sken av att det ska öka mångfalden. I praktiken, och det visste vi redan, har det lett till klassmässigt rensade stadsdelar i Stockholm.
På sina håll har också det så kallat fria skolvalet lett till att föräldrar flyttat barn till andra skolor, för att förortsbarnen blir för många i en tidigare homogen innerstadsnära eller innerstadsbelägen skola. Segregationen startar en flyttkedja av barn mellan skolor, istället för att alla skolor är bra skolor.
De skenande inkomstklyftorna skrev Svd om igår. "Under åren 1991-2010 har antalet stadsdelar med en medelinkomst 20 procent över genomsnittet mer än dubblerats, från 16 till 36, samtidigt som antalet stadsdelar som har en medelinkomst 20 procent under snittet har mer än fyrdubblats, från 6 till 27. Samma jämförelse 1991-2010 visar att stadsdelar som tjänar 10 procent över snittet har stigit från 36 till 52, och stadsdelar som tjänar 10 procent under snittet har ökat från 28 till 41."
Att Stockholm är en delad stad är ingen nyhet för oss i Rågsved. Vi behöver inte läsa statistiken för att veta vad som händer. Vi vet att alla så kallade lyft, visioner eller förnyelseprojekt som stadshuset ägnat sig åt inte har gjort långsiktig skillnad, utan snarare tjänar som alibi och något att döva samvetet med, medan ojämlikheten ökar allt mer. Plåster på såren men ingen bot. Den politik som skulle göra skillnad finns inte, istället hittar politiken på "förortssatsningar" som inte ändrar något grundläggande.
Glömmer aldrig den midsommarafton när familjen var på väg till tunnelbanan, finklädda för att åka till midsommarfest, och blev hejdade av en trevlig kvinna, också finklädd, på väg till fest. Hon frågade först om vi var svenskar. När vi sa ja frågade hon varför svenskar flyttar från Rågsved. Det hade hon grubblat över. Tyckte vi inte om invandrare? Vi hade ett intressant samtal, sedan skiljdes våra vägar.
För mig har det stått klart länge att det krävs en politik för hela Stockholm för att vända utvecklingen. Det krävs förändringar i alla stadsdelar. Alla stadsdelar ska vara attraktiva att bo i. Grundläggande är bra offentlig service. Det krävs arbetsplatser och fritidsaktiviteter som ger en levande stadsdel både dag och kväll och som ger underlag för kommersiell service. Här kan staden gå före och återföra de stadsdelskontor som har lagts ner i bland annat Rinkeby och Högdalen.
En attraktiv allmännytta med olika lägenhetsstorlekar i alla stadsdelar är nödvändigt. Då får vi en blandning av människor som gör stadsdelen spännande. Vi ska börja med de segregerade villastadsdelarna, innerstaden och förorter där allmännyttan har sålts ut och dammsuga områdena på platser där allmännyttan kan bygga. I villasamhällena får staden köpa in fastigheter där det passar bra med flerfamiljshus. På köpet ökar underlaget för kollektivtrafiken vilket gynnar alla i stadsdelen. I innerstaden får avkontoriseringen ge plats åt ny allmännytta, till rimliga hyror. Till det krävs säkert statliga subventioner. Det kostar att öka jämlikheten, men förmodligen mindre än att minska den.
För att väga upp innerstadens närmast magnetiska dragning räcker det inte med en underbar förortsnatur. Det måste vara spännande att bo också, att leva, inte bara sova. Det krävs utomordentligt bra skolor, fantastiska bibliotek, teatrar, kulturhus, sim- och idrottshallar och kollektivtrafik som gör det lika lätt att resa mellan förorterna som till stan. En stark offentlig sektor ger kunder till butiker, krogar och kondis.
För varje Järvalyft vill jag se ett Brommalyft. För varje Söderortsvision vill jag se en Södermalmsvision. För varje Rågsvedssatsning vill jag se en Örbysatsning. Vi måste göra både och men börja på rätt ställe.
Om inte låginkomsttagare får möjlighet att bosätta sig i innerstaden och i allmännyttiga lägenheter i de nu segregerade villaområdena får vi aldrig stopp på omflyttningen i förorterna. Vi måste ställa om hela staden, kraftigt öka omfördelningen till välfärden, så att förortsskolorna och förortsbiblioteken kan bli de bästa i staden. Till det krävs en rejäl skattehöjning, men det blir väl investerade pengar när politiken styr mot jämlikhet. Målet måste vara att föräldrar inte ska känna att man riskerar sitt barns framtid genom att bo kvar, tvärtom. Vill man sitt barn det bästa ska man flytta ut till förorterna, där det finns alla möjligheter i livet.
måndag 23 juli 2012
Allmännytta och inte vinstsyfte måste styra
Det är vinstsyftet i välfärden som är det problematiska, inte i sig att en verksamhet kan ge ett överskott. Om inte överskottet beror på att man dragit ner på kvaliteten, i vinstsyfte, för att dela ut till aktieägarna eller för att via olika skattemässiga transaktioner höja värdet på företaget inför en försäljning.
Ett överskott som å andra sidan kommer sig av smartare arbetssätt eller energieffektivisering ger möjligheter att investera i kompetensutveckling, inköp av inventarier, material etc vilket höjer kvaliteten i välfärden vare sig det är förskola, skola, gruppboende eller vård- och omsorgsboende.
Kommunala enheter får föra över en viss del av ett överskott till kommande år, om de är resultatenheter. Det tycker jag är ett bra system, om man kunnat hålla hög kvalitet och ändå har fått pengar över. På så sätt kan personalen vara delaktig i en mer långsiktig planering av verksamheten.
Jag tycker att de fem s-märkta kommunalpolitikerna missar det här, i sin debattartikel i Aftonbladet den 21 juli "Orimligt förbjuda vinster i välfärden". Välfärden behöver ha ett allmännyttigt syfte, och inte ett vinstsyfte, om verksamheten långsiktigt ska styras med medborgarnas behov i centrum.
Sätten att minska på kostnaderna för att höja värdet för ägarna är många. Att tro på upphandling och kvalitetskontroll som lägger band på dessa drivkrafter är naivt. Kapitalet hittar kryphål. Lägre lärartäthet, färre utbildad personal, lägre löner, sämre arbetsvillkor. Allt påverkar kvaliteten.
S-kommunalpolitikerna missar också att offentlig drift garanterar kollektivavtal och meddelarfrihet för personalen, till skillnad från privata utförare. För att förskolebarnen och våra äldre omsorgstagare ska ha maximal trygghet krävs faktiskt också att personalen har det.
Ett överskott som å andra sidan kommer sig av smartare arbetssätt eller energieffektivisering ger möjligheter att investera i kompetensutveckling, inköp av inventarier, material etc vilket höjer kvaliteten i välfärden vare sig det är förskola, skola, gruppboende eller vård- och omsorgsboende.
Kommunala enheter får föra över en viss del av ett överskott till kommande år, om de är resultatenheter. Det tycker jag är ett bra system, om man kunnat hålla hög kvalitet och ändå har fått pengar över. På så sätt kan personalen vara delaktig i en mer långsiktig planering av verksamheten.
Jag tycker att de fem s-märkta kommunalpolitikerna missar det här, i sin debattartikel i Aftonbladet den 21 juli "Orimligt förbjuda vinster i välfärden". Välfärden behöver ha ett allmännyttigt syfte, och inte ett vinstsyfte, om verksamheten långsiktigt ska styras med medborgarnas behov i centrum.
Sätten att minska på kostnaderna för att höja värdet för ägarna är många. Att tro på upphandling och kvalitetskontroll som lägger band på dessa drivkrafter är naivt. Kapitalet hittar kryphål. Lägre lärartäthet, färre utbildad personal, lägre löner, sämre arbetsvillkor. Allt påverkar kvaliteten.
S-kommunalpolitikerna missar också att offentlig drift garanterar kollektivavtal och meddelarfrihet för personalen, till skillnad från privata utförare. För att förskolebarnen och våra äldre omsorgstagare ska ha maximal trygghet krävs faktiskt också att personalen har det.
söndag 22 juli 2012
Brukaravtal gör Stockholm skönare
Härligt reportage i DN Stockholm igår om stockholmarna som får sina stadsdelar att grönska och bli mer trivsamma. Det handlar om brukaravtalen med Stockholms stad, totalt 176 avtal finns idag, fördelat på tolv stadsdelar. Att de två stadsdelsområdena på Järva inte har några brukaravtal, däremot adopterade städområden kan man fundera över, varför där och inte exempelvis på Söder?
Speciellt fäster jag mig vid den egendomslöse mannen i Skarpnäck som anlagt en japansk trädgård, makarna som i tio års tid hållit efter i Älvsjöskogen och som jag känner till från stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör - damerna i Lindeparken som satt upp 30 fågelholkar med hjälp av ornitologen Patrik Slimane. Annars är det i flera stadsdelsområden mest bostadsrättsföreningar som via brukaravtal sköter planteringar på allmän park utanför sina bostäder.
Flest brukaravtal har Södermalm, 30 avtal vilket inte är förvånande med tanke på att det befolkningsmässigt är det största stadsdelsområdet. Vårt Enskede-Årsta-Vantör har 11 avtal, vilket borde vara mera om man tänker på att vi är näst största stadsdelsområde och att grannen Farsta har 21 avtal. Det vore intressant att få uppgifterna om brukaravtal nedbrutna till stadsdelsnivå, för att kunna bedöma sambandet mellan boendeform, socioekonomisk ställning och närhet till grönområden. Jag ska kontakta stadsdelsförvaltningen för att få en lista på var vi har våra avtal.
Hur som helst, det är väldigt bra att möjligheten finns till brukaravtal, hoppas att många fler hakar på och kontaktar sin stadsdelsnämnd. Gärna i Vantör! Kommunens mark är ju vår gemensamma, den ska vi använda så bra som möjligt, till så mångas glädje som möjligt. Det viktiga är också att skötselområdena verkligen har ett allmännyttigt syfte så att avtalen inte leder till en smygprivatisering av allmänmark.
Speciellt fäster jag mig vid den egendomslöse mannen i Skarpnäck som anlagt en japansk trädgård, makarna som i tio års tid hållit efter i Älvsjöskogen och som jag känner till från stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör - damerna i Lindeparken som satt upp 30 fågelholkar med hjälp av ornitologen Patrik Slimane. Annars är det i flera stadsdelsområden mest bostadsrättsföreningar som via brukaravtal sköter planteringar på allmän park utanför sina bostäder.
Flest brukaravtal har Södermalm, 30 avtal vilket inte är förvånande med tanke på att det befolkningsmässigt är det största stadsdelsområdet. Vårt Enskede-Årsta-Vantör har 11 avtal, vilket borde vara mera om man tänker på att vi är näst största stadsdelsområde och att grannen Farsta har 21 avtal. Det vore intressant att få uppgifterna om brukaravtal nedbrutna till stadsdelsnivå, för att kunna bedöma sambandet mellan boendeform, socioekonomisk ställning och närhet till grönområden. Jag ska kontakta stadsdelsförvaltningen för att få en lista på var vi har våra avtal.
Hur som helst, det är väldigt bra att möjligheten finns till brukaravtal, hoppas att många fler hakar på och kontaktar sin stadsdelsnämnd. Gärna i Vantör! Kommunens mark är ju vår gemensamma, den ska vi använda så bra som möjligt, till så mångas glädje som möjligt. Det viktiga är också att skötselområdena verkligen har ett allmännyttigt syfte så att avtalen inte leder till en smygprivatisering av allmänmark.
onsdag 18 juli 2012
Semestertankar
Det är nyttigt att byta miljö. Man får andra perspektiv. Gör olika saker. Jag är född i Skellefteå där jag semestrar om somrarna, långt från maktens centrum. Kommer ihåg vad vi som tonåringar ogillade de som for söderut för att jobba och sen kom hem och var märkvärdiga och pratade stockholmska.
Då jobben fanns söderut så for jag också till Stockholm för att jobba (först till Uppsala för att jobba i sjukvården, sedan till Umeå för att plugga, och Stockholm för att jobba i socialtjänsten). Jag fick till och med flyttbidrag från arbetsförmedlingen för att transportera möbler och tillhörigheter.
Efter ett tag i Stockholm inser man att varje stadsdel är som ett eget samhälle. Den stora staden bryts ner i hanterliga stadsdelar, som blir ens nya "hemma". För mig är Rågsved hemma. Folk är folk även i storstan. Sen kan söderkisarna ju inte rå för sin dialekt ...
I Stockholm jobbar jag med knoppen (framför en dator) och i stugan med kroppen (fönstermålning, buskröjning). Omväxling förnöjer. Hade jag haft ett fysiskt tungt jobb hade jag kanske föredragit hängmattan på semestern, eller något annat.
Hemma åker jag tunnelbana och här kör jag bil (bara när det behövs). Miljöminus på sommaren men vad gör man med 7 km till affären? Sopsorteringen är överlägset bättre i Skellefteå, här är en fröjd att sortera, Stockholm ligger långt efter. Miljöplus till Skellefteå för soporna med andra ord.
Fast det finns likheter mellan min sommar och mina arbetsmånader. Lever nära naturen hela året, i Rågsved har vi ju det fantastiska friområdet! Det som vi kämpar för att bevara. Cyklar gärna både här och där. Tänker att få växla mellan mina världar ger mig det bästa av Sverige!
Då jobben fanns söderut så for jag också till Stockholm för att jobba (först till Uppsala för att jobba i sjukvården, sedan till Umeå för att plugga, och Stockholm för att jobba i socialtjänsten). Jag fick till och med flyttbidrag från arbetsförmedlingen för att transportera möbler och tillhörigheter.
Efter ett tag i Stockholm inser man att varje stadsdel är som ett eget samhälle. Den stora staden bryts ner i hanterliga stadsdelar, som blir ens nya "hemma". För mig är Rågsved hemma. Folk är folk även i storstan. Sen kan söderkisarna ju inte rå för sin dialekt ...
I Stockholm jobbar jag med knoppen (framför en dator) och i stugan med kroppen (fönstermålning, buskröjning). Omväxling förnöjer. Hade jag haft ett fysiskt tungt jobb hade jag kanske föredragit hängmattan på semestern, eller något annat.
Hemma åker jag tunnelbana och här kör jag bil (bara när det behövs). Miljöminus på sommaren men vad gör man med 7 km till affären? Sopsorteringen är överlägset bättre i Skellefteå, här är en fröjd att sortera, Stockholm ligger långt efter. Miljöplus till Skellefteå för soporna med andra ord.
Fast det finns likheter mellan min sommar och mina arbetsmånader. Lever nära naturen hela året, i Rågsved har vi ju det fantastiska friområdet! Det som vi kämpar för att bevara. Cyklar gärna både här och där. Tänker att få växla mellan mina världar ger mig det bästa av Sverige!
lördag 14 juli 2012
Bakåtsträvarlandet Sverige
När jag gick socialhögskolan på 70-talet fick jag lära mig att socialhjälpen (som det hette då) var samhällets yttersta skyddsnät, som skulle träda in när människor inte hade någon annan utväg för att klara sin försörjning.
Idag verkar det vara svenska kyrkan som har funktionen som yttersta skyddsnät, om det skrev SvD igår under rubriken "Nöd driver fler att söka kyrkans hjälp". I Enskede-Årsta håller kyrkans fonder att ta slut och det sägs i artikeln att antalet hjälpsökande har ökat med 25 procent de senaste två åren.
Semestertider är trevliga tider för de som har ekonomin säkrad. Förutom lön ges semesterersättning, vilket ger ett tillskott i semesterkassan. För familjer som inte har några marginaler och lever på försörjningsstöd finns inga semesterpengar att söka hos socialtjänsten, utan det är till kyrkan man går.
Trots socialtjänstlagen som ska säkra rätten till en skälig levnadsnivå tvingas socialtjänsten hänvisa till kyrkan, när Stockholms stads riktlinjer är för snåla. Och avslagen på ekonomiskt bistånd ökar i huvudstaden i "föregångslandet" Sverige...
Enligt statistiken i SvD ligger Enskede-Årsta-Vantör i topp tillsammans med Hässelby-Vällingby när det gäller andel hushåll med avslag (helt eller delvis). Att avslagen är högre i ytterstaden än i innerstaden tyder på strukturella orsaker. Åt den som har ska varda givet för att tala kyrkospråk!
Att avslagen ökar är ingen slump, utan en följd av skärpta riktlinjer när borgarna kom tillbaka till makten i Stockholm 2006. Vänsterpartiet i Stockholms stadshus har kritiserat snålheten, orättvisan och föreslagit generösare bistånd utifrån ett barnperspektiv.
Nu ser vi allt klarare följderna av den moderata socialpolitiken, där samhällets ansvar tunnas ut och där folk tvingas till kyrkan för att få pengar till det som vi andra tar för givet. Nådegåva istället för skattebaserad rättighet, i det som börjar förtjäna namnet "bakåtsträvarlandet" Sverige!
Idag verkar det vara svenska kyrkan som har funktionen som yttersta skyddsnät, om det skrev SvD igår under rubriken "Nöd driver fler att söka kyrkans hjälp". I Enskede-Årsta håller kyrkans fonder att ta slut och det sägs i artikeln att antalet hjälpsökande har ökat med 25 procent de senaste två åren.
Semestertider är trevliga tider för de som har ekonomin säkrad. Förutom lön ges semesterersättning, vilket ger ett tillskott i semesterkassan. För familjer som inte har några marginaler och lever på försörjningsstöd finns inga semesterpengar att söka hos socialtjänsten, utan det är till kyrkan man går.
Trots socialtjänstlagen som ska säkra rätten till en skälig levnadsnivå tvingas socialtjänsten hänvisa till kyrkan, när Stockholms stads riktlinjer är för snåla. Och avslagen på ekonomiskt bistånd ökar i huvudstaden i "föregångslandet" Sverige...
Enligt statistiken i SvD ligger Enskede-Årsta-Vantör i topp tillsammans med Hässelby-Vällingby när det gäller andel hushåll med avslag (helt eller delvis). Att avslagen är högre i ytterstaden än i innerstaden tyder på strukturella orsaker. Åt den som har ska varda givet för att tala kyrkospråk!
Att avslagen ökar är ingen slump, utan en följd av skärpta riktlinjer när borgarna kom tillbaka till makten i Stockholm 2006. Vänsterpartiet i Stockholms stadshus har kritiserat snålheten, orättvisan och föreslagit generösare bistånd utifrån ett barnperspektiv.
Nu ser vi allt klarare följderna av den moderata socialpolitiken, där samhällets ansvar tunnas ut och där folk tvingas till kyrkan för att få pengar till det som vi andra tar för givet. Nådegåva istället för skattebaserad rättighet, i det som börjar förtjäna namnet "bakåtsträvarlandet" Sverige!
fredag 13 juli 2012
Medborgarförslag - var med och sätt dagordningen!
Idag fick jag ett medborgarförslag via mejlen om att stadsdelsförvaltningen borde gå i spetsen för att ordna jobb åt unga arbetslösa. Det är roligt att vi får medborgarengagemang inte "bara" om grönfrågor och miljö - superviktigt! - men också om arbetslösa ungdomar och människor som har det svårt.
Förslaget går nu vidare till förvaltningen för registrering och handläggning. När tjänstemännen utrett får stadsdelsnämnden fatta beslut, om det inte rör ngåt som tjänstemännen själva kan bestämma. Om nämnden inte är rätt instans går det vidare till rätt myndighet som får ta ställning.
Jag vill uppmuntra medborgarförslag till stadsdelsnämnden. Det är ett sätt att "påverka dagordningen", få upp frågor till den politiska nämnden. Det är ett sätt av många att vara delaktig i den kommunala demokratin. Att rösta är ett annat sätt, liksom förstås att gå med i ett politiskt parti!
Särskilt efterlyser jag medborgarförslag från stadsdelar där inte så många går och röstar. Jag har ingen aktuell statistik men mitt intryck är att det ofta är de som bor i stadsdelar med högre valdeltagande som dessutom använder sig av medborgarförslag för att påverka så mycket som möjligt.
Om vi ska ha en levande demokrati måste alla oavsett stadsdel känna att det går att påverka samhället, att allas tankar och förslag är värda att lyssna på. Alla måste veta hur det går till att rösta - så är det inte idag - och veta hur man lämnar medborgarförslag och får kontakt med politiker.
Om två år har vi val. Men varför vänta för att vara med i demokratin? Börja här och nu, i din förening, i samtal med grannen, föräldrar i parkleken. Vad behöver förändras och vad kan stadsdelsnämnden göra? Mejla förslag, så har du tagit ett steg till en politisk förändring. Det behövs. Mot vänster.
Förslaget går nu vidare till förvaltningen för registrering och handläggning. När tjänstemännen utrett får stadsdelsnämnden fatta beslut, om det inte rör ngåt som tjänstemännen själva kan bestämma. Om nämnden inte är rätt instans går det vidare till rätt myndighet som får ta ställning.
Jag vill uppmuntra medborgarförslag till stadsdelsnämnden. Det är ett sätt att "påverka dagordningen", få upp frågor till den politiska nämnden. Det är ett sätt av många att vara delaktig i den kommunala demokratin. Att rösta är ett annat sätt, liksom förstås att gå med i ett politiskt parti!
Särskilt efterlyser jag medborgarförslag från stadsdelar där inte så många går och röstar. Jag har ingen aktuell statistik men mitt intryck är att det ofta är de som bor i stadsdelar med högre valdeltagande som dessutom använder sig av medborgarförslag för att påverka så mycket som möjligt.
Om vi ska ha en levande demokrati måste alla oavsett stadsdel känna att det går att påverka samhället, att allas tankar och förslag är värda att lyssna på. Alla måste veta hur det går till att rösta - så är det inte idag - och veta hur man lämnar medborgarförslag och får kontakt med politiker.
Om två år har vi val. Men varför vänta för att vara med i demokratin? Börja här och nu, i din förening, i samtal med grannen, föräldrar i parkleken. Vad behöver förändras och vad kan stadsdelsnämnden göra? Mejla förslag, så har du tagit ett steg till en politisk förändring. Det behövs. Mot vänster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
