Spänningen stiger i svensk politik

Läste DN-Debatt med stort intresse idag, Lena Sommestad skriver tydligt om socialdemokratins vilsenhet som en följd av en bristande ekonomisk politik. Hon lyfter fram tidlösa värderingar som jämlikhet och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, som jag som vänsterpartist förstås instämmer i.

Välfärden som motor i samhällsutvecklingen, reproduktionens ekonomi, arbetets värde, breda bildningsideal, klimatkrisen är andra avgörande faktorer i en progressiv ekonomisk politik som Sommestad beskriver i stark polemik med den framtidsvision som Thomas Östros redovisat.

Wow, nu kan det bli spännande i svensk politik igen!

Vi i vänsterpartiet har också en stor uppgift det kommande året, att analysera vårt valnederlag och komma ut starkare ur krisen, både organisatoriskt och politiskt. Jonas Sjöstedt skriver klokt om det rödgröna samarbetet, varför det var nödvändigt och varför det misslyckades.

Han sätter ord på sånt som jag upplevt, men inte formulerat. Mitt i valarbetets intensitet hann jag aldrig ha koll på de rödgröna överenskommelserna som tecknades stup i kvarten. Det är klart att väljarna inte heller kunde hänga med i svängarna.

Och sedan var det uppifrånperspektivet, "det blev partiledningarnas och partistrategernas samarbete" skriver Jonas Sjöstedt, och det håller jag med om. Vi hade behövt breda dialoger som grund, där lokala erfarenheter i den breda vänstern hade kunnat tas till vara och tjänat som en grund för mobilisering.

Lokalt i Vantör har vi alltid haft ett bra rödgrönt samarbete och vi hade också en valmanifestation på Bandängen. Nu är det bara att ta nya tag, i våra respektive partier och gemensamt nationellt för att ta tillbaka regeringsmakten hoppas jag när dimmorna skingrats över hur våra partier väljer att utveckla oss.