Rådslag krävs om bostadssegregationen

Närmare hälften av oss bor i storstäder. Här har vänsterpartiet tappat mest i väljarstöd de senaste tio åren. Vi behöver en storstadsstrategi. Det var jag uppe och talade om på kongressen. Det är en överlevnadsfråga. Både för oss och storstäderna.

Livet i många förorter liknar glesbygden. Jag vet det för jag bor i förort och har inblick i glesbygd genom att jag varje sommar är i Västerbotten. Butiker läggs ned, vårdcentraler flyttas, kommunalkontor centraliseras, kommunala skolor läggs ned. Arbetsplatser försvinner. Arbetslösheten är hög. De som jobbar pendlar långa sträckor. En del måste till och med flytta för att få jobb. Själv har jag flyttat efter jobb 1974 och 1978.

Trots strategidokument där det står att en huvuduppgift är att bekämpa de ökade klyftorna både i storstäderna och mellan städer och landsbygd saknar vi strategier för hur vi ska bekämpa segregationen. När våra partiledarkandidater frågades ut av Stockholmsdistriktets medlemstidning om de viktigaste Stockholmsfrågorna blev svaret bostäder, kollektivtrafik, välfärd, privatisering och kultur. 

Bra svarat av alla, men inget om hur vi kan bryta bostadssegregationen. Här måste vi tänka till. Jag tycker att vänsterpartiet ska starta rådslag med våra föreningar i förorterna, där vi utgår från våra medlemmars och de boendes perspektiv, lär av aktuell forskning och sätter som mål att ta fram en progressiv storstadsstrategi.

Idag verkar det som man vill byta ut oss som bor i förorter. Fattiga förorter ska förtätas genom att bygga på omtyckta grönområden eller dra motorvägar som ökar buller och förfular miljön. De som valt att bo i förort på grund av närheten till naturen verkar inte räknas. Det är de resursstarkas flyttmönster som driver bostadssegregationen, de flyr då de känner sig som förlorare om de bor kvar. Hur ska den trenden brytas och hur ska vi bryta den ensidiga befolkningssammansättningen i rika områden? Och även om nya hyresrätter byggs är de så dyra att bara välavlönade har råd. Hur ska vi lösa det?

Tillsammans!

Vänsterpartiets nya partistyrelse

Idag valde vänsterpartiet Jonas Sjöstedt till partiledare! Det var ett mycket löftesrikt beslut för vänstern. Nu är vi många som tror att miljö- och klimatfrågorna kommer att prioriteras högre i partiet. Det behövs. Jag hade gärna också sett Ulla Andersson som partiledare tillsammans med Jonas, men omröstningen om delat ledarskap förlorade vi knappt.

Hoppingivande för framtiden är ändå den öppna partiledarprocessen och att Jonas ser den som ett första steg. Att det var så jämnt i omröstningen om delat ledarskap visar att många vill ha nya arbetsformer. Bra!

Det var också bra att Wiwi-Anne Johansson röstades in i partistyrelsen  av kongressombuden. Det stärkte klimat- och miljökompetensen betydligt. Särskilt roligt för oss i Stockholm var att socialpolitikern Karin Rågsjö nu kom in i partistyrelsen som ordinarie ledamot.

Lycklig att Jonas Sjöstedt föreslås som partiledare

Vänsterpartiets valberedning föreslår Jonas Sjöstedt som partiledare. Läs här om motivering. Det är alldeles utmärkt. Hoppas det blir delat ledarskap när kongressombuden sagt sitt. Jonas och Ulla skulle vara fint. Efter Jonas fick Ulla mest nomineringar. Hon är en kunnig jordnära politiker tycker jag.

Efter kongressen jobbar vi ännu hårdare för ett starkare vänsterparti som gör skillnad i människors levnadsvillkor, kvinnors och mäns villkor och i jordens överlevnad och är med och vinner valet 2014.

Väntar med spänning

Idag kl 15 lägger valberedningen fram förslag till ny partiledare för Vänsterpartiet. För mig finns bara en kandidat, om vi ska fortsätta med en partiledare, och det är Jonas Sjöstedt. Han har kapacitet att bredda partiet och att vinna val. Klimatfrågan är hans viktigaste fråga, den sätter ramarna för framtiden.

Blir det breddad partiledning, eller som jag föredrar, ett kollektivt ledarskap från föreningen till partistyrelsen, vill jag se Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson som partiledare. Jag vill också ha två partisekrerare som delar på det organisatoriska arbetet.

Det blir en spännande dag... Om valberedningen lägger ett annat förslag blir det en spännande kongress, det kan det förresten bli ändå. För det är ju kongressombuden som väljer till sist. Som tur är har jag fått förtroendet att vara en av Vantörs två kongressombud. Och vi vet var vi ska lägga våra röster.

En kväll om Vänsterpartiets kongress 2012

Kom just hem efter en mycket givande kväll på Kafé Marx där vi kvinnliga kongressombud har gått igenom härskartekniker och hur de kan bemötas och sedan tillsammans med manliga kongressombud diskuterat viktiga motioner om klimat, interndemokrati, särskolan, strategiförslaget, tillgänglighet, hedersrelaterat förtryck, 6 timmars arbetsdag med mera.

Läs mera här om vänsterpartiets kongress 2012  http://kongress2012.vansterpartiet.se/

Hyresgästmakt - ja tack!

Bor du som jag i hyresrätt, och gillar det, men gärna vill ha mer att säga till om? Då har jag ett tips inför helgen. Kom till seminariet "Hyresrätten är en attraktiv boendeform – men det kan bli ännu mer attraktiv" i ABF-huset på lördag, kl 12.30 - 14.00. Det är Socialistiskt Forum som arrangerar. Värt ett besök!

PS Ta med dig grannen! DS

Vänstern håller sig framme

I stadsdelsnämnderna i Söderort sticker vänsterpartisterna ut! Av de olika partiernas representanter är vi de som är mest aktiva i sociala medier, enligt en undersökning som Tidningen Årsta/Enskede respektive Tidningen Liljeholmen/Älvsjö har gjort. Kul! Passar på att i min lista över röda bloggar länka Sebastian Wiklunds blogg, min partikompis och ledamot i Älvsjö stadsdelsnämnd.

Det våras för vänsterpartiet

Vänsterpartiet åter under fyraprocentsspärren enligt DN/Synovate. De bottennoteringar som vi haft i flera mätningar speglar väljarnas förväntningar. Den trenden ska vi bryta, det känns betydligt mer troligt idag när vi har inlett en öppen process kring partiledarvalet i januari 2012.

När vi först hamnade under strecket i opinionen var jag pessimistisk över möjligheten att komma ur den nedåtgående spiralen. Men idag jag är optimistisk. Som jag tolkar den debatt som kommit igång efter Lars Ohlys besked att han inte ställer upp för omval, finns möjlighet till att vända varje sten som Flamman skrev efter valet.

Självfallet innebär det förutom val av ny partiledare, helst två, att vi måste förbättra organisationen, kommunikationen och politiken. Principen om dubbelt ledarskap bör genomsyra hela partiet, liksom medlemsomröstningar i viktiga frågor. Vi ska aldrig vara rädda för att fråga medlemmarna!

Partistyrelsens protokoll måste öppnas för medlemmarna, bortsett från beslut i personalfrågor. Det handlar om trovärdighet. Vi kräver öppenhet i parlamentariska frågor, detsamma ska vi kräva av oss själva. Jag vill också se mer av medlemsrådslag och synligare ledamöter i partistyrelsen.

Jag är övertygad om att alla nya medlemmar som strömmat till vänsterpartiet kommer att göra skillnad. Det rör om strukturerna att nya människor kommer in i organisationen, ställer nya frågor, kommer med nya förslag och inte nöjer sig med de gamla vanliga svaren.

Vänsterkombination

Nattliga tankar om vänsterpartiets nedgående popularitet.

Med tanke på att aktivismen inte är hög bland många av våra medlemmar är det mest sannolikt att människor träffar på vänsterpartiet sittades i tevesoffan. Och det blir inte ofta mellan valen. När det blir träff är det vanligast att det är partiledaren som uttalar sig i rutan.

Människors bild av vänsterpartiet präglas således till stor del av det intryck partiledaren gör. De frågor som partiledaren uttalar sig om och det han säger. Det intryck som folk får i teve är kanske den enda kontakten. Där avgörs hur relevant många tycker att vänsterpartiet är.

På platser där vänsterpartiet lokalt är aktiva, bor i hyreshusområden där partiet har röstpotential, jobbar på stora arbetsplatser, är aktiva i ideella föreningar med många medlemmar, får vänsterpartiet fler ansikten. Förstås också där vi är i majoritet i kommun och landsting.

Jag kommer ändå inte ifrån att partiledaren är den enskilt viktigaste personen för hur ett parti uppfattas av den breda allmänheten. Därför förstår jag inte v-partister som hela tiden tonar ner partiledarfrågan.

Partiledaren är inte allt. Det menar jag verkligen inte. Vänsterpartiet behöver mer än en ny eller helst två nya partiledare i delat ledarskap.

Vi behöver en konkret vision om Sverige om tio femton år. Hur vi bor, arbetar, tar oss till jobbet, hur barn får en bra skola, kvinnor och män är jämställda, äldre tryggt boende, hur narkotikaproblem förebyggs, klimaträttvisa på G, hur kulturen är självklar del av ett gott liv.

Ny partiledning och konkret vänstervision är MAO en nödvändig kombination.

Ut med språket!

Opinionsmätningarna duggar tätt. Den positiva trenden för oppositionen fortsätter enligt senaste Novus, tack vare S och MP, medan vi i V fortsätter vår tillbakagång. Partistyrelsen hörs inte kommentera det kritiska läget. Kanske de inte har något lugnande besked att ge, därav tystnaden. För Framtidskommissionens förslag har inte gjort skillnad, det krävs faktiskt också ett bättre ledarskap för att V ska komma ur den här svackan. Det krävs inspiration för att inte vi gräsrötter ska tappa gnistan. Alla som vill vara med och leda vänsterpartiet efter nästa kongress behöver komma ut på banan och tala om vad de brinner för och vilka recept de vill pröva för att göra V relevanta för folk igen!

Vässa Vänsterpartiet!

Inget vidare, dock inte oväntat för mig att läsa senaste opinionsundersöknignen där vänsterpartiet ligger under 4-procentsspärren.

Vi behöver en rejäl renovering i partiet. Från topp till tå. Vi måste förklara vår politik så att det blir begripligt vilken skillnad den gör i vardagen. För framtiden, klimatet, kvinnorna, barnen, de unga. Nya ansikten i ledningen som symboliserar Nya "Vassa" Vänsterpartiet.

Nu måste partistyrelsens ledamöter komma ut på banan och ta ansvar. Hur ser var och en på krisen för partiet? Den som vill bli vald till PS måste tala om vad de anser behöver göras för att vända trenden. Jag är starkt oroad.

Ny energi till vänsterpartiet

Vänsterpartiet står och stampar, ligger till och med under valresultatet, framtidskommission, högerregering och ökade klyftor i samhället till trots.

Rödgröna går fram genom miljöpartiet. Vi skulle vinna val idag, men med ett försvagat vänsterparti. Därmed skulle det vara sämre förutsättningar för en radikal och realistisk politik för frihet, jämlikhet. klimaträttvisa och systerskap.

Dessutom vet vi inte om MP vill gå ihop med V och S efter nästa val. Så vänsterpartiet måste öka i styrka. Vi måste jobba för att bli tagna på allvar. Utan folkligt motstånd mot regeringen får vi heller inget inflytande i framtiden.

I grunden har vi en bra och solidarisk politik, men vi måste levandegöra våra förslag, exempelvis måla upp hur vi med 15 miljarder kronor kan se till att varje unge i Sverige slipper kvala in i kategorin "barnfattigdom".

Läget är så bekymmersamt att det krävs stora förändringar i partiet för att vi inte ska bli kvar vid 4-procent. Vi kan åka ur riksdagen om det inte lyfter. Vi riskerar att kamrater som har slitit i föreningarna kan ge upp.

För att visa att vi vill nytt behöver vi också ett byte i högsta ledningen. Det är dags för dem som suttit länge i partistyrelsen att lämna plats. Delat ledarskap med en kvinna och en man skulle vara ett strålande bevis på att vi moderniserat oss.

Upp med hakan!

Sanna Rayman skriver i SvD den 10 december att det inte råder någon rödgrön yra över De rödgröna. Hon citerar ett råd som ges på Stockholmsvänsterns blogg och skriver att det troligen visar många vänsterpartisters inställning:

”Om regeringssamarbetet drar alltför långt högerut hoppar man av. Man väntar inte och försöker vara lojala. Vi måste vara beredda att lämna så fort det börjar gå åt pipan.”

Jag hoppas hon har fel. För min del tycker jag att vi ska kämpa hårt för att samarbetet ska bli hållbart, vi måste tro på vår förmåga att bidra med bra vänsterpolitik. Det är en historisk tid, att vi kan komma med i en regering efter 90 år som parti.

Vi ska inte gå med i en regering för att enskilda personer vill ha ministerposter, utan för att vi som parti vill vara med och bestämma politiken i vänsterriktning. Visst, skulle det bli sämre än dagens högerpolitik, ja då ska vi inte vara med, men det har jag väldigt svårt att tro.

Vi kan inte få allt på en gång, vi måste orka vara strateger och tänka på flera sätt och med olika tidsperpektiv. Vi måste hålla den interna vänsterdiskussionen levande, inte fastna i att förvalta utan hålla fler spår öppna.

• Kortsiktigt är det allra viktigaste att få bort högerregeringen, sett ur de två perspektiven: 1. alla som drabbats av nedskärningarna 2. för att hejda privatiseringspolitiken.
• Medelsiktigt måste vi tänka och planera för strukturella reformer som ökar rättvisan, jämställdheten och demokratin. Stockholmsvänstern vill till exempel pröva självförvaltning på 100 arbetsplatser i Stockholms stad samt korta arbetstiden i äldreomsorgen. Jag tycker också att vi ska ta fram en solidarisk småföretagarpolitik, som gäller både företagare och anställda - alla jobb behöver inte vara i samhällets regi, men jobben ska vara schyssta!
• Långsiktigt vill vi ha ett socialistiskt och feministiskt samhälle, det är vår vision. Okey, hur ser det ut då? För mig räcker det här långt: Alla har arbete. Alla barn går i skolan. Alla har ett hem. Kvinnor och män har lika betalt och delar på hemarbetet. Alla får läkarvård och tandvård. Alla oavsett ålder, funktionsnedsättning, ursprung, kön, sexuell läggning etc. är behövda i samhället. Alla har tillgång till kultur. Vi använder inte mer än vårt rättvisa miljöutrymme. Alla har tillgång till kollektivtrafik. Vi exporterar eller kanske inte ens producerar vapen. Vi har flera aktiva partier. Vi har allmänna val. Vi har deltagande demokrati. Vi .... (fyll på)

Monolog eller dialog - det är frågan

Cirkus Opposition fortsätter till högerns förtjusning. Nu ska Mona träffa Lasse och reda ut missförstånd. Det känns bra med stödet från fack och vänster-socialdemokrater. Jag är övertygad om att vi når bättre gehör för vänsterpolitik om vi talar med s och mp än om vi bara talar med oss själva. Men frågan är hur de olyckliga kongressnejen till strävan efter gemensam valplattform och rödgrön politik inför och efter valet bakbinder partiet i fortsatta samtal med s och mp?

rådslag.nu

Jag vill bara upprepa vad jag bloggade om för några dagar sedan. Vi måste ha ett medlemsrådslag i vänsterpartiet snarast om hur vi går vidare, med hänsyn till vår allt mer isolerade position på riksdagsnivå. Dagens besked att s och mp inleder ett långsiktigt politiskt samarbete utan oss bedrövar mig lika mycket som våra låga opionionssiffror under högerstyret.

Utlys rådslag i vänsterpartiet

I dessa dagar finns mycket att blogga om: Varje dag nya försämringar av välfärden. Varje dag nya rapporter om hur den borgerliga politiken slår mot de svagaste i samhället.

Det jag vill läsa står däremot inte i tidningarna: Varje dag nya framsteg i samarbetet på nationell nivå mellan s v och mp. Varje dag nya rapporter om hur ett rödgrönt regeringsalternativ växer fram inför nästa val. Så att människor kan få hopp om förändring.

Den som tror att det kan bli ett hållbart regeringsalternativ med bara två av tre oppositionspartier tar fel. Det är inte heller radikalt att säga att om s och mp inte vill ha oss kan vi stå utanför. Då sviker vi många väljare som vill att vi ska vara med och ge politiken en vänsterprofil.

Självklart måste vi arbeta för en plats i en ny regering, om vi ska påverka politiken i praktiken. Vi får givetvis förhandla utifrån vår styrkeposition efter valet, och det bådar tyvärr inte gott om vi ser till dagens situation. Det enda hoppet som jag har är att vi har ett mycket bra kommunalpolitiskt arbete.

Jag vill absolut inte att vänsterpartister ska bli socialdemokrater, om nu någon tror det. Däremot vill jag att vi ska arbeta seriöst för att hitta vägar till ett progressivt program för en solidarisk regeringspolitik. Många socialdemokrater på gräsrotsnivå vill också se en mer vänsterinriktad politik.

Vänsterpartiet märks inte i den nationella debatten. Tyvärr är vi ett parti med allt lägre självförtroende. Vi har en svag ledning som alltid verkar hamna på efterkälken. Vi förmår inte sätta dagordningen i oppositionspolitiken, trots det stora missnöjet med högerpolitiken.

Nu krävs att partiets ledning tar kraftag - rådslag ute i våra föreningar krävs.

Trist å va Vänsterpartist

Ny uppgörelse i riksdagen mellan s och mp om utbildningspolitik! Beskeden haglar om uppgörelser på riksnivå där v inte får vara med. Det är inte kul för oss som jobbar bra ihop med s och mp på lokal nivå. Jag tror att väljarna vill ha ett rödgrönt regeringsalternativ, men tiden rinner ifrån vänsterpartiet centralt. Mitt intryck är att partiledningen hanterat läget dåligt. Jag hör till dem som på kongressen ville ha en gemensam valplattform, med utrymme att driva profilfrågor utanför plattformen. Nu är vi på efterkälken oavsett om vi accepterar budgettak eller inte. Vi är inte med och formulerar satsningarna utan får på sin höjd hängavtal!