Cykelbanan är inte träningsbana för Vättern runt

För mig betyder cykling mycket mer än att ta mig fram i trafiken eller att bättra på konditionen eller att hålla vikten. Sedan jag började varva t-bana med cykel till jobbet (50 minuter från Rågsved till stan) har min känsla för staden blivit större. Min cykelväg är en klassresa från fattiga Vantör till rika innerstan via välmående Enskede. När jag susar över Skanstullsbron är jag lycklig, inte bara för att snart vara framme ... Genom att ta gatorna i fysisk besittning bekräftas att jag som förortsbo är med och äger gatorna och torgen i stan.

När jag åker tunnelbana missar jag blommorna som finns längs vägarna, människorna på trottoaren, barnen på väg till skolan, varutransporterna till butikerna, dofterna från bageriet, stadens brus och larm. Segregationen som jag ser när jag cyklar märks inte lika mycket på t-banestationerna som jag passerar när jag åker tåg, läsande en kommunal handling... Fast skillnaderna märks förstås om man tittar och lyssnar på de som stiger på stationerna.

Som cyklist är du ensam på cykelbanorna i söderort, den trängsel som finns i stan slipper man. Ända fram till Globen är det behagligt, sen kommer Nynäsvägen med buller och avgaser och allt fler cyklister skockas på cykelbanorna. Fast cykelbanorna sopas bättre närmare stan.

Den trängsel som finns bland cyklisterna i stan avspeglar att cykling är en klassfråga och den struktur som finns med bostäder i periferin och arbetsplatser i citykärnan. De som bor i stan jobbar i stan i hög utsträckning och cyklar därför i stan medan de som bor i förort i lägre utsträckning cyklar till jobbet i stan (om de har något jobb).

Alla barn har inte ens en cykel, det ser jag till exempel på min egen gård, det blir därmed inte naturligt för barn och tonåringar att cykla och inte heller som vuxen att cykla till jobbet eller afärren eller konserten eller vart man nu ska.

Vi måste givetvis ha en mänskligare stad, som ser till att bygga säkra cykelvägar, åtskilda från gångvägar och bilvägar, där cyklisterna också lär sig trafikvett, för det är det många som saknar! Jag är helt för ett cykelkort där man får lära sig att en cyklist är en trafikant och därmed ska hålla sig till trafikreglerna precis som andra trafikanter. Cykelbanorna är inte träningsbanor för Vättern runt utan platser där alla oavsett ålder och kondition ska våga cykla och vara säkra.

Det finns mycket mer politiken kan göra för att det ska blir mer jämlikt att cykla. Helt grundläggande är att minska boendesegregationen men också mindre åtgärder som att se till att alla kommunala bostadshus har säkra cykelparkeringar/-rum, att utsträcka lånecykelsystemet till förorterna, att man ska kunna ta med cykel på tunnelbanan och att även barn i familjer med försörjningsstöd ska kunna ha cykel.