Rätten att vara människa hela livet

Djur, natur och kultur öppnar upp för människors känslor som annars inte kommer till uttryck, påminns jag om och blir jag glad av när jag läser DN idag, "Kultur som vägen tillbaka", där det berättas om demenssjuka som efter konstvisningar börjar prata med anhöriga på ett helt annat sätt än tidigare. Hjärnan stimuleras av konsten, och väcks till liv.

Liknande erfarenheter finns när det gäller hundar i vården, jag träffade en undersköterska på ett sjukhem i Bromma som berättade om demenssjuka som slutat tala men som fick talförmågan eller lusten att tala tillbaka via kontakten med en vårdhund. Kanske var det ett kärt husdjur som man plötsligt mindes. Kanske var det bara kontakten med något levande.

Naturen är också en miljö som väcker känslor (och syresätter lungorna). Skogens sus, vindens prassel i löven, fåglarnas sång, myrornas gång, vågor som kluckar mot strand, en gren som knäcks, en svamp som plockas, en fjäril som till blomman lockas. Rätten att vara i naturen tillkommer även äldre, som behöver hjälp att komma ut.

Möjligheten att uttrycka känslor är en mänsklig rättighet, även när vi fyllt 65 år, kanske är det vår tendens att dra äldre över en kam som bidragit till bristen på syre i äldreomsorgen? Även bristande resurser bidrar starkt. Socialstyrelsen har i en granskning kritiserat kommunerna för att låsa in demenssjuka ensamma om natten. Med ökad bemanning dag och natt i demenssvården, kan äldre få vara människor hela livet, trots skröpligare kroppar, med egenheter, intressen, favoriter, politiska åsikter och religiös tro.

Revisionskontoret i Stockholms stad har för ett par år sedan granskat livskvaliteten på äldreboendena i en rapport. Säkert har den låga personalbemanningen gjort sitt till. För hur ska pressad vårdpersonal räcka till, både till vård och omsorg, till skogspromenader, konstvisningar och att jobba med vårdhundar?

För att få en äldreomsorg som ger möjlighet att vara människa till sista andetaget, måste vi ställa om samhället, organisera efter behov. Kommunens och landstingets verksamheter behöver genomtänkta gemensamma mål som främjar helhetssyn. Det ska vara samhällsekonomin som styr och inte möjligheten att göra privata vinster eller snävt kommunalekonomiska kalkyler. Vi behöver en budgetering för långsiktighet, hållbarhet och samarbete. En solidarisk politik som sätter allmännytta före egennytta.