Jämlikheten vägde lätt när valfriheten infördes

Vinster i välfärden är en central fråga i samhällsdebatten. Framförallt mitt parti, Vänsterpartiet, har envist drivit frågan med stöd av svenska folket, som till stor del anser att vinstutdelning inte ska vara tillåtet i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Regeringen och vänsterpartiet är efter valet överens om att vi vill ha bort vinstjakten ur välfärden. Hur det ska gå till kommer att utredas. Jag ser fram emot förslagen och att vi får stöd i riksdagen för avgörande förbättringar som stöds av folket.

Under åtta år i Stockholms stad har de borgerliga ohämmat gynnat privata driftsformer genom massiv konkurrensutsättning. Politiken att släppa in vinstdrivande företag i välfärden har skickligt marknadsförts under parollen "valfrihet". Hur valfrihetsreformerna rimmar med socialtjänstlagens portalparagraf om jämlikhet i levnadsvillkor var aldrig av intresse för alliansen. Hur valfriheten i praktiken har kunnat användas beroende på kön, klass och etnicitet har varit en ickefråga.

För de borgerliga partierna är vinster i välfärden ingen välkommen debatt. De vill hellre prata kvalitet än driftsform. Detta säger de först då de stiftat sina lagar som gynnar privatisering och då de åtminstone i Stockholm har förverkligat sin politik så långt det bara går. Först motiverade de valfriheten med att det skulle öka kvaliteten. När det inte ges belägg i forskningen, blir valfriheten i sig det som är viktigt. Så ändras argumentationslinjerna för att hela tiden försvara kapitalet.

Betecknande är också att de statliga utredningar som har gjorts om valfrihetssystemen har fokuserat på hur systemen fungerar och konkurrensen, inte på jämlikheten i levnadsvillkor. Det är därför välkommet att Mirjam Katzin i artikeln Valfrihet istället för jämlikhet - förändrade målsättningar för äldreomsorgspolitiken? Socialvetenskaplig tidskrift nr 3-4 2014, analyserar vad valfrihetsreformerna innebär för välfärdsstaten och jämlikhetsmålen.

Mirjam Katzin beskriver privatisering som en process då "antingen ansvar, utförande eller bekostnad av en välfärdstjänst flyttar från offentliga aktörer till privata aktörer". Det kan handla om allt från besparingar och anhörigomsorg till entreprenader, tilläggstjänster och rut-tjänster. Äldre med behov blir kunder som får klaga och välja om istället för medborgare som ställer krav på politiken. Hur denna praktik rimmar med socialtjänstlagens strävan mot materiell jämlikhet, inte bara formell likabehandling är frågan.

Viktiga verktyg för att driva på privatiseringen är beställare- och utförarmodeller och fördelning av resurser efter prestation, införandet av kontrakt som är marknadens utgångspunkt istället för tillit och medborgarskapet, konkurrensutsättning av kommunal verksamhet och så valfrihet för brukarna som bygger på att det finns flera utförare. Med valfrihet läggs det allt mer ansvar på individen att välja rätt för att få god kvalitet. De som inte orkar eller kan får nöja sig.

Artikelförfattaren menar att betydelsen av socialtjänstlagens målsättningar om jämlikhet i levnadsvillkor tydligt har förändrats i förhållande till äldreomsorgen, och att valfrihet istället har blivit en central målsättning. Omsorgsbehovet omformuleras från ett offentligt till ett privat problem, vilket kan dölja hur omsorgen påverkas av klass, kön och etnicitet. Mirjam Katzin konstaterar att "välfärdspolitiken sågs en gång som en lösning på de sociala problem som marknaden skapade; nu är det istället marknaden som ska lösa välfärdsstatens problem."

Mycket är outforskat om hur valfriheten förhåller sig till jämlikhet. Mirjam Katzin menar att en hel del ändå tyder på att valfrihet kan innebära ökad faktisk ojämlikhet bland äldreomsorgens brukare. Högutbildade gör exempelvis oftare aktiva val än de med lägre utbildning. En viktig faktor är universalismen, att välfärden bygger på lagstiftning och med lika tillgång för alla. När det fungerar bra står även medelklassen upp för äldreomsorgen. När kvaliteten uppfattas som hotad krattas manegen för rut- och tilläggstjänster som gör medelklassen tryggare, gynnar privata utförare, men som urholkar solidariteten. När färre står upp för den allmänna välfärden försvagas universalismen.

Det enda riksdagsparti som inte ryckts med i de nyliberala vindarna är vänsterpartiet. Samtidigt som vi försvarar generell välfärd utan vinstintresse kritiserar vi marknadstänkandet när det tar sig in i kommunernas verksamhet. Även det offentliga måste utvecklas, och det är politikens uppgift att ge förutsättningarna. De äldre måste börjas ses som medborgare igen. Ideella aktörer som drivs av ett genuint intresse att förbättra välfärden och ger anställda bra anställningsvillkor ska välkomnas. Om jämlikhetsmålet ska kunna upprätthållas även med valfrihet, krävs enligt min mening att all äldreomsorg är bra och att valen står mellan ett överblickbart antal ickevinstdrivande aktörer snarare än hundratals utförare av olika kvalitet och seriositet. Dags att mota bort månglarna ur templet och låta yrkeskunnigheten och medborgarskapet ta sin viktiga plats i vår gemensamma välfärd.