Viktig diskussion om demenssjukas mänskliga rättigheter

Hur starkt är demenssjukas självbestämmande i olika rättsliga och vardagliga situationer när det ställs mot skyddsbehovet och var ska gränserna dras för självbestämmandet när det finns förvaltare eller god man? Det är oerhört viktiga aspekter på mänskliga rättigheter som reds ut av Eva Ryrstedt i artikeln: Får jag inte bestämma något själv? En studie av kvarstående beslutanderätt hos dementa äldre, Socialvetenskaplig tidskrift, nr 3-4 2013.

En viktig teoretisk utgångspunkt för Eva Ryrstedt är utsatthetsteorin, som menar att utsatthet beror på situation. Motståndskraft byggs när samhället ställer resurser till förfogande så att utsatta personer kan göra egna val. Flera FN-konventioner berör demenssjuka äldre personers rättigheter. Viktigast för självbestämmandet är FN:s konvention om personer med funktionsnedsättningar. Metoder som Ryrstedt använder är studier av rättskällor och etiska råd samt intervjuer av överförmyndare.

De beslut som analyseras i artikeln är allt från äktenskap till boende, vård, relationer och mat. Enklast att reda ut är giftermål som kräver förståelse av innebörden för att vara rättsligt möjligt. Enligt Socialstyrelsens etiska råd (lågt värde som rättskälla) ska hänsyn bara tas till den demenssjukas önskemål och rätt till privatliv, när det gäller kärleksrelationer. Det blir tufft för make/maka/partner om den demenssjuka är gift. Oklart är om demenssjuka kan bli sambo i lagens mening. Det är särskilt illa för äldre där sammanboendet ofta upphör då ena parten dör. Finns inte ens skyddet som sambolagen ger kan konsekvenserna bli stora. Operationer är en annan fråga som berörs och sådana ska demenssjuka normalt samtycka till, även om förvaltaren också hörs.  Boende ska demenssjuka kunna besluta om, även om det finns förvaltare. Utgångspunkten i alla beslut ska alltid vara det som antas vara den demenssjukas mening, även då hen inte kan uttrycka den.

I avslutande resonemang menar artikelförfattaren att demenssjukas kvarstående beslutanderätt i praktiken inte är absolut, utan verkar hänga på om individen förstår handlingen och konsekvenserna. Det står i strid med FN:s konvention om personer med funktionsnedsättningar om för lite hänsyn tas till demenssjukas emotionella vilja. Självbestämmande och skyddsbehov hänger ihop, och är inte bara sina motsatser. Det krävs därför ett bistånd, en tolkningshjälp som främjar demenssjukas självbestämmande även när personen saknar självinsikt. Skyddsbehovet bör enligt artikelförfattaren regleras som tvångsåtgärder som är tydliga, objektiva och präglas av omsorg om individen.

Jag lärde mig mycket av artikeln, särskilt om hur tillämpbar FN:konventionen om personer med funktionsnedsättningar är på de demenssjukas mänskliga rättigheter.