När nåt bra händer nuförtiden beror det på beslut av tidigare rödgröna styre, exempelvis studentlägenheter som byggs på Bjursätragatan
Igår firades Östbergadagen med musik, mumsig mat, ansiktsmålning för barnen och ett roligt tåg som tuffade mellan Östberga och Årstafältet där motståndet formerades mot moderata planer på en ny stadsdel. En sån här dag betyder mycket för stoltheten över sin stadsdel, det vet jag som firar Rågsvedsdagen varje år. Moderata borgarrådet Kristina Alvendal höll ett malplacerat tal som demonstrerade att hon kom från en annan värld. Se bara på Östbergatorget där borgarna inte ens sett till att det planteras blommor, vilket boende med rätta är mycket missnöjda med. Vänsterpartiet Årsta bjöd istället på en rolig vänsterfrågesport, karameller och ett rykande färskt flygblad om hoten mot Årstafältet och Årstaskogen, allt under skydd av ett vänsterparasoll mot solgasset och högervindarna ...
Idag sken solen och det var härligt eftersom vi firade Årstafältets dag, en bred manifestation för att utveckla landskapsparken enligt den demokratiskt beslutade detaljplanen. På rugbyplanen spelades match, ungarna spelade fotboll, kolonisterna firade 5-års jubileum och folket hade picknick. Vänsterpartiet Årsta och vänsterns oppositionsborgarråd Ann-Margarethe Livh var på plats för att stödja kampen för att bevara fältet. Hotet kommer som vanligt från höger, stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund vill bygga en ny stadsdel på fältet med 10 000 invånare. Det sägs att marken också ska räcka till en park, men fan trot. Du som inte varit här - cykla hit eller ta tvärbanan - och du kommer att upptäcka den oas som vi skulle kunna få i söderort om parken byggs ut enligt fattade beslut. Låt oss tillsammans jobba för den goda saken!
Häromdagen var jag i Varuträsk öster om Skellefteå. Jag besökte mineralparken som har byggts upp vid den nedlagda gruvan, där Varuträskpegmatiten bröts mellan 1936 och 1946. En bonde hade 1933 upptäckt lepidolit (litiumglimmer) på sin mark. När jag för 15 år sedan första gången såg härligheten glimrade hela skogen av muskovit - det var som en dröm. Platsen var då mest känd av ortsbefolkningen och geologerna. Idag är det en turistattraktion i Guldriket. Här finns fortfarande värdefulla mineraler som inte är utbrutna. I väntan på att någon finner det lönsamt att ta upp gruvdriften kan turister plocka mineraler ur dagbrotten som souvenirer eller gå ner i gruvan (de skarpsynta ser grön turmalin i berggrunden på bilden) och göra sig en föreställning om hur hårt det var att jobba i gruvan för 50 år sen. Undrar vilka nedlagda arbetsplatser som turisterna besöker år 2057?
I afton var sommaren som bäst, kvällen ljum efter en god middag på verandan och sjön nästan helt stilla. Som gjort för en båttur på Falmarksträsket. Vi brukar åka ända till Falmarksforsen där man anlagt en liten damm för att reglera vattenståndet, men solen började gå ner så vi vände när vi nästan var framme. Luften blev kall. Men vi hann ändå fram till ån i Östra Falmark, där tallarna speglar sig i vattnet. Säg mig var det finns en vackrare plats i landet?
Vad glad jag blev när mammas pion blommade i vår vildvuxna rabatt. I ett par veckor har jag fört en som det visade sig framgångsrik kamp mot myrorna som sög i sig sötman från knopparna. Ett år blommade pionen aldrig. Myrorna hade ätit upp den. Sen dess har jag Myrrat. Inte mindre än att myrorna höll sig borta. Inte mer än att knopparna överlevde. För jag vill inte sprida mer gift än nödvändigt, även om pionen är värd ett bättre öde än att bli myrmat!
Vid Falmarksträskets strand 90 mil norr om Rågsved har jag varit alla somrar i hela mitt liv. I Rågsved där jag bott sedan 80-talet är alla de gamla torpen tyvärr rivna, i Västerbotten har ett och annat gammalt hus fått sitt liv förlängt som sommarstuga. Vår stuga flyttades hit på 50-talet från Falmarksforsen som ligger någon kilometer härifrån och är del av hemgården för Bengt Nyström, gift med pappas underbart vänliga kusin Agda. På den tiden fanns knappt några andra stugor vid sjön i vars andra ände byn Långviken ligger, där pappa och även jag föddes. Nu ligger fritidshus och i några fall permanentbostäder som ett pärlband längs stranden. Hit till stugan måste jag komma varje år på semester för att fylla på mitt förråd av västerbottniska naturupplevelser - tallskog, rallarros, midnattsol och så suringen förstås!
Igår firades Rågsvedsdagen i strålande sol. Glada barn och vuxna kryssade mellan aktiviteterna på torget. Vänsterpartiet Vantör hade bokbord med frågesport och poesikvart (som tyvärr inställdes på grund av brist på poeter) vi bjöd på äpplen och "Skyll inte på mig, jag röstade rött"-knappar med god åtgång. Nya Rågsveds Folkets Hus invigdes också efter konkursen som puttade den gamla föreningen i graven. Det är alltid lika roligt med Rågsvedsdagen, träffa vänner, köpa lotter, se på skolbarnens uppträdande, ta blodtryck hos vårdcentralens utsända (inte roligt att jag hade högt för första gången, men ett skäl att börja motionera) eller språka med intresserade som kommer till bokbordet! I år hade vi en kampanj om medborgarförslag och ett par förslag kom in som ska lämnas till medborgarkontoret. Dessutom kom namnlösa förslag om att satsa på barn och unga och att motarbeta knarket och det är bara att hålla med om ... För övrigt vill jag ge en eloge till Rågsveds samhällsförening som troget ordnar Rågsvedsdagen!
I tidigare bloggar har jag visat tre delar av muralmålningen vid Rågsveds tunnelbana men det finns faktiskt en del till som visar vajande palmer runt en sjö. Den minnesgoda kommer ihåg att målningen börjar med gamla torpartider, övergår till sterila höghus som sen rasar ihop. Månne konstnären förutsett hur miljöförstöringen gör Rågsved till en öken, men tack och lov med en oas att svalka oss i?
Här kommer äntligen sista delen av muralmålningen vid Rågsveds tunnelbana- en hand som håller ett numera klottrat hjärta i sällskap med ett rostande rör och en reklamtavla som utlovar något om 19 minuter till alla. Tidens tand, tidens tecken eller kanske bara något som är i tiden. För Sverige i tiden kanske kungen skulle säga om han åkt förbi. Vore roligt att få höra vad konstnären eller konstnärerna ville säga med sin muralmålning. Men det viktiga är att målningen och sammanhanget kan sätta igång tankar hos oss som går förbi.
Så här fint börjar det se ut i våtmarken längs Kräppladiket i friområdet. Den nyanlagda dammen som staden anlägger med promenadstigar runt om gör området vackrare och mer tillgängligt. Bebyggelsen på Huddingesidan har dock sorgligt nog kommit för nära och känslan av "friområde" har försvagats. Tidigare omgavs platsen av skog och resterna av ett gammalt torp uppe på kullen. Dit brukade jag gå med mina söner när de var små. Det var ett trevligt rastställe för saft och bulle kommer jag ihåg.
Så här skimrande sagolikt slingrar sig Natur- och Kulturstigen utmed Magelungens stränder i Rågsveds friområde. Inte idag förstås när det snöar men i fredags. Det är Kräpplaspårgruppen som gjort i ordning den fina stigen som lockar till härliga söndagspromenader, joggning, hundrastning, upptäcktsfärder med barn, naturkunskap för skolelever, fågelskådning, stavgång för kvinnor som försöker gå ner i vikt samt till fotoexkursioner. Jag har säkert glömt något men det är bara att fylla på i kommentarerna av er som hittar hit!
Blåsippan blev mitt tredje vårtecken för i år. Det här rara exemplaret hittade jag när jag gick Natur- och kulturstigen i Rågsveds friområde häromdagen. Det är skillnad på blått och blått vill jag påstå. Den här blåa sippan tycker jag mycket om, till skillnad från alla partier i olika nyanser blått som nu styr Sverige, Stockholms län, Stockholms stad och Enskede-Årsta-Vantör.
Inlägg
Alla kommentarer
