Klubben i vårt hjärta - Rågsveds IF

Idag lägger jag till Rågsveds IF på min länklista för Vantör. Borde förstås ha varit där sedan länge, men bättre sent än aldrig. Ett tag sedan jag hade kontakt med klubben, framförallt äldste sonen spelade fotboll i några år i Rågsveds IF och jag har trevliga minnen från den tiden.

Vi fotbollsmammor blev ett glatt gäng som fortsatte att träffas i flera år efter att grabbarna slutat spela. Några av oss bor kvar i Vantör fortfarande, det är tryggt att ha kvar sociala kontakter som spänner över många år. Det är viktigt för samhörigheten i ett samhälle.

Självfallet har Rågsveds IF en viktig roll att spela i vår strävan efter att Rågsved ska vara en levande, spännande, solidarisk, trygg och trivsam stadsdel att växa upp i, bilda familj och även bo kvar på ålderns höst. Idrotten har en mycket viktig social och integrerande funktion att fylla.

Dags att vi förresten får konstgräset på Rågsveds Bollplan som så många har längtat efter. Nu gäller det för alliansen att ta fram pengarna. Söderortsvisionen ska väl inte bara bli tomma ord på idrottens område, liksom det hitills har blivit på kulturens område (läs t.ex. neddragning av anslag Fria Teatern i Högdalen),

Vi håller tummarna för Cyklopen!

Det är så roligt att alla partier i kulturnämnden stödjer vänsterpartiets initiativ till en skrivelse (som även ska läggas i exploateringsnämnden) om att staden ska försöka hjälpa till att lösa den moment 22-liknande situation som Kulturhuset Cyklopen i Högdalen har hamnat i. Vänsterpartiet Vantör har följt Cyklopens engagerade arbete alltsedan det första huset byggdes och tyvärr ganska snart brändes ner. Vi ordnade bland annat en namninsamling till stöd för Cyklopen, och skickade in till stadshuset. Ett attentat mot demokratin som aldrig klarats upp.

Kruxet idag ser ut så här: Å ena sidan kan Cyklopen  få 1,5 mnkr från Allmänna arvsfonden, det skulle trygga bygget, men då krävs 10-årigt bygglov. Å andra sidan kan Cyklopen söka förlängning av sitt 5-åriga tillfälliga bygglov först när de första fem åren löpt ut. Nu när de politiska signalerna är samstämmiga om att stå upp för en oberoende kultur i förorterna är det bara att hålla tummarna att det går att få en lösning!

Läs mer på Cyklopens hemsida och på Stockholmsvänstern:

När öppnar Högdalens skatepark?

Cyklar dagligen förbi Högdalens skatepark i den så kallade "Triangeln" mellan Högdalen och Rågsved. Det har varit spännande att se hur banorna växt fram, även om det har tagit mycket lång tid och varit många hinder på vägen. Och många besvikelser för skejtarna som hoppats få flera discipliner än de som blivit.

Parken skulle först ligga på Högdalstopparna, men flyttades till nuvarande plats. Nu verkar parken iallafall vara färdigbyggd ser jag på Facebooksidan Highvalley Skateworld så frågan är när parken ska öppnas?  Nästa vecka antar jag, om åkarna ska hinna åka innan hösten kommer på allvar. Får kolla med stadsdelsdirektören om han vet något. Invigningen är en stor dag både för skejtarna och för oss Vantörbor.

I förlängningen av stråket där skateparken ligger håller Kulturkampanjens Cyklopenhus att byggas, även om man snart slutar bygget för vintern och för att det behövs mera pengar. Att så många (fler) unga människor snart kommer att åka till Högdalen för att skejta och uppleva och skapa kultur är en rörelse i rätt riktning. När det skapas kreativa arenor i förorterna blir det lika centralt som stan. Och betydligt grönare!

Delad trappuppgång påverkar politiken

Självklart spelar det roll var de styrande politikerna bor. Delar man trappuppgång och tvättstuga, har barn i samma förskola och skola, handlar i samma mataffär och åker samma tunnelbana varje dag vet man mer om hur livet ter sig än om man bara läser rapporter eller gör ett studiebesök.

Om makteliten som inte vill bo i förorterna skriver DN om idag, och det är bra. Av gruppledarna i kommunfullmäktige är det bara Ann-Margarethe Livh, vänsterpartiet som bor i en så kallat utsatt förort. Hon nämns inte ens i artikeln. Vore intressant om media gick vidare och tittade på var stadsdelsnämndernas  ledamöter bor i sina stadsdelsområden. Slår vad om att det ser lika illa ut på lokalplanet.

Igår Musketörerna och idag Öppen trädgård i Snösätra

Söndag förmiddag och ännu en härlig dag i Rågsved. Snösätra Norra Fritidsträdgårdsförening håller "Öppen Trädgård" mellan 11 och 16. Jag ska dit förstås, det brukar vara trevligt med möjlighet att köpa grönsaker och blommor som odlats på lotterna, ta en fika med hembakt, få en pratstund med kolonister, bekanta och andra trevliga människor som sökt sig dit.

I det här vackra naturområdet, där det igårkväll var en bejublad konsert på Perssons Betong, planerar Stockholms stad att anlägga ett villaområde. Förutom alla miljömässiga och rekreationsmässiga skäl för att inte bygga sönder Rågsveds friområde och leda in ytterligare biltrafik har jag svårt att se hur utomhuskonserter på Perssons ska gillas av presumtiva villaägare helt nära festplatsen.

En för alla alla för en - Länge leve Musketörerna!

Vilken dag i Rågsved som femårsjubilerande Musketörerna och Nya Rågsveds Folkets Hus samt ungdomsgården i Rågsved bjuder på!

Nu hemma för att mellanlanda innan konserten på Perssons Betong, och äta middag efter att sett fantastiska utställningar om Rågveds ungdom, ungdomar i Rågsved, knarket, hur Musketörerna kom till. Hört Musketörernas barn berätta hur ensamma de kände sig, när de förstod att deras "hemma" inte var som andras "hemma". Hur de lärt sig att föräldrarna både kunde vara bästa pappa och knarkarpappa, som satt i fängelse. Hört hur de bearbetat sina upplevelser genom Musketörerna och skrivit en bok. Hört deras budskap om hur viktigt det är att möta människor som människor, utan fördomar.

Hört fantastisk ungdomsgårdspersonal berätta hur de arbetade med unga vilsna i Rågsved samtidigt som samhällsutvecklingen hårdnade, höra hur innerstaden skulle rensas från knark genom att bussa unga till Rågsved, hur langarna utnyttjade detta, åkte med i bussarna och en marknad för knarket skapades bland vilsna unga på slänten. Höra hur mycket beröm som östes över hur fritidsgårdens personal bemötte de unga, som inte alltid hade det så roligt hemma. Gården blev ett andra hem. Där kunde man få utlopp för sin kreativitet, starta idrottsföreningen RAF, Oasen, bli sedd av vuxna, kunna gå vidare i ett bra vuxenliv.

Jag är övertygad om att seminarierna jag missade också var mycket bra, med Tom Alandh, Björn Fries med flera. Om punken, om narkotikapolitiken, om fattiga förorter. Idag sjöd Nya Rågsved Folkets Hus av liv, så härligt, så vill jag ha det varje dag. Tillsammans gör vi vår samlingslokal till ett härligt kulturhus!

Idag firar vi solidariteten mellan människor i Rågsved. Om hur mycket människor kan åstadkomma när de går samman. Hur mycket vuxna som har tid att se barn och unga kan betyda för de som har det tufft. Och som gladde mig mycket, att unga som växt upp i Rågsved och tidigare skämts, nu känner stolthet.!

Flest hemlösa i Enskede-Årsta-Vantör!

Tråkigt att vi fortfarande har flest hemlösa i Enskede-Årsta-Vantör, jämfört med andra stadsdelsnämnder. Detta enligt en kartläggning som socialförvaltningen har gjort. Vi har den föga hedrande förstaplatsen trots en glädjande minskning från 329 hemlösa år 2010 till 274 år 2012.  Men fortfarande har vi nästan lika många hemlösa som 2008 (bara en mindre) och fortfarande 36 fler än 2006 då vi hade 238 hemlösa.

Nu måste vi analysera vad minskningen i Enskede-Årsta-Vantör beror på. Har de hemlösa fått eget boende, då är det verkligen positivt. Jag frågar mig hur utförsäljningen av allmännyttans billiga lägenheter påverkar hemslösas möjlighet att få ett eget hyreskontrakt. För de nya dyra har man inte råd med och där sätter socialtjänstens regler stopp. Men har de hemlösa flyttat eller dött, då ser inte statistiken lika bra ut längre. Eller finns andra förklaringar? Det här tänker jag ta upp i stadsdelsnämnden.

Antalet unga hemlösa är också högst i Enskede-Årsta-Vantör, vi har 35 hemlösa-25-åringar. Hässelby-Vällingby har 29, Farsta 28, Skärholmen 27 och Rinkeby-Kista 22. Totalt har de unga hemlösa minskat i staden, vilket är bra, men hur ser det ut i vår stadsdel? Har vi fått en minskning? Bra om det är så, har inte dessa siffror just nu, men vi kan inte vara nöjda så länge en enda ung människa är utan hem.

Totalt i staden ökar akut hemlösa, de som bor på härbärge eller sover ute. Eller sover i husvagn som i Snösätra.  Stadens mål att halvera de akut hemlösa till år 2013 har helt misslyckats. Inte konstigt när missbruksvården inte får tillräckligt med pengar så att man har råd med de långsiktiga boendeformer. I Enskede-Årsta-Vantör har vi 47 personer i härbärge/akutboende och 4 uteliggare. Med en socialtjänst som går med underskott saknas pengar för att hjälpa alla hemlösa till ett långsiktigt boende.

En cyklist talar ut

Cyklar ibland från Rågsved till jobbet i stan. När vädret är hyggligt. Det är ett bra sätt att få motion och hålla blodtrycket i schack, men också förenat med livsfara. Så länge jag håller mig i förorterna går det utmärkt, det är gott om plats på cykelbanorna och mycket grönska som förgyller cykelturen. Som stadsdelspolitiker är det nyttigt att passera sitt stadsdelsområde varje dag. Se klassamhället som skär genom Enskede-Årsta-Vantör genom tydligt uppdelade stadsdelar av hyreshus och villor.

Så fort jag kommer fram till Nynäsvägen blir det outhärdligt bullrigt. När jag susar över Skanstullsbron till hippa Söder känner jag frihetskänslor och att jag tillhör staden. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun och fötterna stadigt på pedalerna. Skulle jag väja för en glasbit eller tappa koncentrationen och vingla finns risken att jag orsakar en seriekrock. Få cyklister håller avståndet och nästan ingen plingar vid omkörning, så man får ingen vink om att någon är på gång att köra förbi.

Ibland kör cyklister om på höger sida. Många kör mot rött. Utan att skämmas. För att inte tala om att knappt någon stannar för att släppa förbi gångtrafikanter vid övergångsställen. När jag stannar och tydligt visar att jag vill släppa över gångtrafikanterna får jag ett tacksamt stort leende tillbaka. Kan tala om att det är beroendeframkallande. Hoppas fler vill pröva. Då får vi säkrare gator.

Många cyklister verkar ha så förfärligt bråttom att man inte har tid med trafikreglerna. Om man nu kan dem. Ska vi få en cykelstad för alla krävs att cyklister lär sig trafikreglerna eller använder de regler man en gång lärt. När jag nu är igång vill jag säga att en del gångtrafikanter behöver tänka på hur de går. Att inte stega rätt ut i en cykelbana. Att stanna vid övergångstället och visa att man vill gå över, inte bara snedda snabbt ut på gatan så att man som cyklist inte hinner förstå att man vill gå.

Så nu har jag fått ur mig veckans intryck från cykelstråket Rågsved-Stadshuset-Rågsved. För jag vill ha en cykelstad där alla är välkomna - från elitcyklisten till motionären, jobbpendlaren, vardagscyklisten och sällancyklisten. Där gångtrafikanter respekteras och respekterar. Och förstås - mer utrymme på gatorna för cyklister och mindre för bilar. För klimatets och trivselns skull.

Gärna lagliga väggar i Rågsved

Läser i Tidningen Årsta/Enskede om Stockholms stads nolltolerans mot klotter och olaglig graffiti. Vänsterpartiets Ann Mari Engel uttalar sig om att trovärdiga utvärderingar saknas och hänvisar till att Helsingfors släppt nolltoleransen. Stockholm borde göra detsamma tycker jag.

I Norrköping har man lagliga väggar (en 400 meter lång mur!) och där har saneringskostnaderna sänkts och fortsätter att sjunka. Förslag om att måla andra tråkiga väggar som kommer in tas på största allvar av kommunen som ibland till och med står för färgen!

Här i Rågved har vi graffiti på bägge centrumgavlarna, bland annat vid ungdomsgården och sen har vi ju den fantastiska muralmålningen nedanför tunnelbanan som beskriver Rågsved utveckling från skogsmarker till bebyggd förort och en framtid där husen faller ihop. Den visionen hoppas jag dock inte blir verklighet.

Jag skulle gärna se att muralmålningen renoveras alternativt att nya ungdomsgrupper får möjlighet att göra en ny muralmålning utifrån sin verklighet. Dessutom skulle jag gärna se att tråkiga betongmurar upplåts som lagliga graffitiväggar, i olika delar av staden. Norrköping visar vägen!

Föräldranöjdhet är inte lika med bra kvalitet

Föräldrar med barn i förskolorna i Enskede-Årsta-Vantör blir nöjdare. Iallafall jämfört med förra året. Det kan vi läsa i Förskoleundersökning 2012 som kommer upp på nämndmötet nästa torsdag. Våra kommunala förskolor har fått högre omdöme på frågan om flickor och pojkar ges lika möjligheter att utvecklas och om barns inflytande. Från vänsterpartiet har vi år efter år uppmärksammat att genusarbetet har fått stå tillbaka sedan de borgerliga kom till makten. Däremot står den totala föräldranöjdheten på samma nivå som 2011.


Föräldrar med barn på enskilt drivna förskolor är också i vårt stadsdelsområde något mera nöjda än föräldrar med barn i kommunala förskolor. Och de privatas resultat har också förbättrats. Det är bra. Men det är lätt att tro att det betyder att de privata förskolorna är bättre, men så behöver det inte vara.

Enligt forskningen är det problematiskt att tänka att föräldrarnas nöjdhet är lika med bra kvalitet. För det första är det inte samma föräldragrupper som betygsätter förskolorna, så det går inte att jämföra rakt över. Föräldrar med olika utbildning och bakgrund kan ha olika förväntningar på förskolan. Fler föräldrar med barn i privata förskolor har gjort ett aktivt val och vill försvara det genom att säga att de är mer nöjda. Dessa föräldrar kan också vara mera kritiska. Men vi vet inte säkert.

Jag hoppas iallafall att de kommunala förskolorna ska få allt mer nöjda föräldrar. Förutsättningarna är bra eftersom personalen har tryggare arbetsvillkor och att förskolepengen inte måste räcka till vinster i ägarens ficka. Enligt forskningen har inte konkurrensen lett till några större innovationer eller tydliga kvalitetsvinster. Det vi har sett av avknoppningar till underpris i förskolorna i Årsta förskräcker!

Stockholm kan lära av Umeå - om Olle Medellös och sociala investeringar

Tips till borgarna i budgetarbetet i Stockholms stad. Jag har hittat en inkomstkälla, som gör att ni slipper höja skatten, bara tänka långsiktigt. Kontakta Umeå kommun, där Vänsterpartiet är med och styr så får ni mera detaljer. Ni har 19 miljarder kronor att leka med ...

Om inget görs kommer 1 204 av 9 406 sexåringar i Stockholms stad att slås ut, enligt en grov statistisk modell som tagits fram av nationalekonomen Ingvar Nilsson för stiftelsen Idéer för livet. Kostnaden för utslagningen kan bli 18 963 000 000 kr för de offentliga aktörerna räknas in, dvs nästan 19 miljarder kronor. Dessutom förlorade skatteinkomster. Om detta och hur allt fler svenska kommuner, bland annat Umeå och även moderatstyrda kommuner, beslutar att inrätta fonder för sociala investeringar skriver Dagens Samhälle, nr 27. Visst hajar vi till inför storleken på utslagningens pris och det är meningen. De stora summorna har fått fler kommunpolitiker att inse att förebyggande insatser är ett måste även om vinsten inte räknas hem i första bästa bokslut.  De pengar som samhället satsar på barn och unga kanske inte räntar sig förrän tjugofem år senare, kanske inte ger storkovan förrän i pensionsåldern.

Tänkandet är inte nytt. Redan när fyra studiekamrater och jag skrev uppsats ipå socialhögskolan i Umeå 1978 fanns projekt bland annat i Södertälje och beräkningar om att det lönade sig för samhället att människor får arbete istället för vård. I vår uppsats "Ungdomsarbetslösheten i Umeå kommun" med tvärvetenskapligt angreppssätt hade vi tre typfall för livsöden för att räkna på ungdomsarbetslöshetens ekonomiska och sociala konsekvenser: Olle Medellös, Olle Svensson och af Olle. Vi kom fram till att i Umeå var det inte otänkbart att det fanns 60 "Olle Medellös" som under tio år skulle kosta samhället 25 mkr. Bara i Umeå. Och ställde oss frågan om samhället har råd med att kasta så mycket pengar i sjön!

Vi nöjde oss inte med att konstatera att ungdomsarbetslöshet kostade mycket. När det privata näringslivet efter företagsnedläggelser, permitteringar och anställningsstopp hade visat sig oförmöget att garantera människor arbete måste annat till. Vi ansåg att samhällets åtgärder mot ungdomsarbetslöshet måste förändras till sin natur och att omfattningen måste öka. De unga måste få jobb. Jobben måste utgå från människors behov. Vi såg framför oss att skapa fler arbeten dels genom att högförädla våra naturtillgångar i Västerbotten och dels genom att vinsterna skulle betala för att bygga förskolor, lekplatser, bostäder, åldringsvård, samlingslokaler, kommunikationer ... Känns behoven månne igen nu 30 år senare?

Alla arbetslösa ungdomar borde få en kommunal sysselsättningsgaranti, med beredskapsarbeten och andra arbeten som kunde knytas till utbildning och reguljärt jobb. Så tänkte vi 1978. De tankarna är också aktuella idag. För 60 "Olle medellös" som 1978 fanns i Umeå skulle de 25 mnkr som deras utslagning kostade räcka till beredskapsarbete i sex år! Ganska troligt hade hälften klarat sig, utifrån de analyser vi gjorde. När vi frågade politikerna i Umeå tyckte man att landstinget (vården) och staten (även i viss mån kommunen) borde kunna ta fram flera beredskapsarbeten. Företagarna var däremot mer tveksamma. I grunden menade flera politiker att det krävdes nya industrijobb i Umeå. Beredskapsarbeten sågs som något tillfälligt.

Resonemangen för 30 år sedan kan lika gärna föras idag. Vi måste investera oss ur krisen. Bygga ut järnvägar och spår, renovera miljonprogram, skolor, äldreboenden och samlingslokaler. Investeringar som ger offentliga sektorn mer pengar att använda för att bygga ut välfärden. Så skapar vi positiva cirklar. Ungdomar måste få en kommunal sysselsättningsgaranti. Behoven är stora i äldreomsorgen och skolan. Alla offentliga aktörer måste ta ansvar. De ungas resurser måste tas till vara i samhället. För deras och vår skull!

Underskott i socialtjänsten oroar

Imorgon är det första stadsdelsnämnden för hösten. Som vanligt klockan 18.30 på stadsdelsförvaltningen vid Slakthusområdet. Kom gärna på öppna frågestunden och ta upp det som du har på hjärtat! Vi har inget särskilt tema denna torsdag, så det finns gott om tid att ställa frågor och ställa oss politiker till svars!

När det gäller föredragningslistan, det som ska beslutas torsdag nästa vecka, är kanske månadsrapporten och förskoleundersökningen mest intressant. Månadsrapporten visar överskott på 13,8 miljoner kronor, trots stora sociala behov. Socialtjänsten, särskilt barn och ungdom ska spara in ett underskott om 4,5 mnkr, vilket ökat med 1 mnkr sedan tertialrapporten. Jag är djupt orolig över konsekvenserna för placerade barn och de som inte får fortsätta ha sin kontaktperson. Fortsättning följer i denna del.

Förskoleundersökningen av föräldrarnas uppfattning om kvaliteten i förskolan visar glädjande nog att de kommunala förskolorna har förbättrat resultaten på flera områden. Att resultaten för de privat drivna förskolorna är högre är en utmaning för våra förskolor. Samtidigt kan inte skillnaderna tolkas som skillnader i kvalitet, utan kan bero på att föräldragrupperna är olika och har skilda förväntningar. Fler av de som valt privat förskola har troligen gjort ett aktivt val och vill kanske markera det genom att säga att de är nöjda.

Svar på tal kommer om Rågveds friområde

I veckans Mittisöderort ondgör sig en "Fd vänstersynmsympatisör" över Vänsterpartiets Vantörs upprop för att bevara och utveckla Rågsveds friområde. Självfallet har jag skrivit en replik, för den anonyme insändarskribenten verkar ju helt ha missat hur värdefullt friområdet är för många Vantörsbor.

Samtidigt visar insändaren att vår affischkampanj har synts och nått ut i Vantör, och det är roligt. Det är ett stort antal affischer som vi under våren och försommaren har satt upp på anslagstavlorna. Vi ville visa att det inte är för sent att protestera mot byggplanerna i friområdet. Vi ger inte upp!

Stockholm - en klassmässigt rensad stad

Från mitt "utkikstorn" i Rågsved, där jag bor sedan 1983, har jag på nära håll upplevt hur grannar, vänner och bekanta flyttar till vad de tycker är "bättre" stadsdelar så fort de har fått möjlighet, kommit fram till en attraktiv lägenhet i allmännyttans internkö eller fått råd att köpa en lägenhet. Man vill bo i områden med "bättre" skolor säger man, närmare stan eller rent av flytta till en annan stad.

Jag har också vänner som bor kvar i Rågsved, trots ekonomiska möjligheter att flytta. Många är engagerade i föreningar och bidrar till att göra Rågsved till Rågsved. Det handlar mycket om att värna Rågsveds värden, solidaritet med medmänniskor, kampen för Rågsveds friområde, för koloniområdena. Trivseln med människorna, bostaden och friområdet är starka skäl för att bo kvar.

Men visst handlar det om status. Hur andra ser på Rågsved påverkar. Det blir en ond cirkel om ett område får för stor omflyttning. Självfallet känner man sig otryggare om man aldrig hinner lära känna sina grannar. På liknande sätt fast tvärtom kan säkert du som bor i till exempel Årsta beskriva hur din stadsdel ändrats, i takt med högerpolitiken som satt igång och uppmuntrat ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter under sken av att det ska öka mångfalden. I praktiken, och det visste vi redan, har det lett till klassmässigt rensade stadsdelar i Stockholm.

På sina håll har också det så kallat fria skolvalet lett till att föräldrar flyttat barn till andra skolor, för att förortsbarnen blir för många i en tidigare homogen innerstadsnära eller innerstadsbelägen skola. Segregationen startar en flyttkedja av barn mellan skolor, istället för att alla skolor är bra skolor.

De skenande inkomstklyftorna skrev Svd om igår. "Under åren 1991-2010 har antalet stadsdelar med en medelinkomst 20 procent över genomsnittet mer än dubblerats, från 16 till 36, samtidigt som antalet stadsdelar som har en medelinkomst 20 procent under snittet har mer än fyrdubblats, från 6 till 27. Samma jämförelse 1991-2010 visar att stadsdelar som tjänar 10 procent över snittet har stigit från 36 till 52, och stadsdelar som tjänar 10 procent under snittet har ökat från 28 till 41."

Att Stockholm är en delad stad är ingen nyhet för oss i Rågsved. Vi behöver inte läsa statistiken för att veta vad som händer. Vi vet att alla så kallade lyft, visioner eller förnyelseprojekt som stadshuset ägnat sig åt inte har gjort långsiktig skillnad, utan snarare tjänar som alibi och något att döva samvetet med, medan ojämlikheten ökar allt mer. Plåster på såren men ingen bot. Den politik som skulle göra skillnad finns inte, istället hittar politiken på "förortssatsningar" som inte ändrar något grundläggande.

Glömmer aldrig den midsommarafton när familjen var på väg till tunnelbanan, finklädda för att åka till midsommarfest, och blev hejdade av en trevlig kvinna, också finklädd, på väg till fest. Hon frågade först om vi var svenskar. När vi sa ja frågade hon varför svenskar flyttar från Rågsved. Det hade hon grubblat över. Tyckte vi inte om invandrare? Vi hade ett intressant samtal, sedan skiljdes våra vägar.

För mig har det stått klart länge att det krävs en politik för hela Stockholm för att vända utvecklingen. Det krävs förändringar i alla stadsdelar.  Alla stadsdelar ska vara attraktiva att bo i. Grundläggande är bra offentlig service. Det krävs arbetsplatser och fritidsaktiviteter som ger en levande stadsdel både dag och kväll och som ger underlag för kommersiell service. Här kan staden gå före och återföra de stadsdelskontor som har lagts ner i bland annat Rinkeby och Högdalen.

En attraktiv allmännytta med olika lägenhetsstorlekar i alla stadsdelar är nödvändigt. Då får vi en blandning av människor som gör stadsdelen spännande. Vi ska börja med de segregerade villastadsdelarna, innerstaden och förorter där allmännyttan har sålts ut och dammsuga områdena på platser där allmännyttan kan bygga. I villasamhällena får staden köpa in fastigheter där det passar bra med flerfamiljshus. På köpet ökar underlaget för kollektivtrafiken vilket gynnar alla i stadsdelen. I innerstaden får avkontoriseringen ge plats åt ny allmännytta, till rimliga hyror. Till det krävs säkert statliga subventioner. Det kostar att öka jämlikheten, men förmodligen mindre än att minska den.

För att väga upp innerstadens närmast magnetiska dragning räcker det inte med en underbar förortsnatur. Det måste vara spännande att bo också, att leva, inte bara sova. Det krävs utomordentligt bra skolor, fantastiska bibliotek, teatrar, kulturhus, sim- och idrottshallar och kollektivtrafik som gör det lika lätt att resa mellan förorterna som till stan. En stark offentlig sektor ger kunder till butiker, krogar och kondis.

För varje Järvalyft vill jag se ett Brommalyft. För varje Söderortsvision vill jag se en Södermalmsvision. För varje Rågsvedssatsning vill jag se en Örbysatsning. Vi måste göra både och men börja på rätt ställe.

Om inte låginkomsttagare får möjlighet att bosätta sig i innerstaden och i allmännyttiga lägenheter i de nu segregerade villaområdena får vi aldrig stopp på omflyttningen i förorterna. Vi måste ställa om hela staden, kraftigt öka omfördelningen till välfärden, så att förortsskolorna och förortsbiblioteken kan bli de bästa i staden. Till det krävs en rejäl skattehöjning, men det blir väl investerade pengar när politiken styr mot jämlikhet. Målet måste vara att föräldrar inte ska känna att man riskerar sitt barns framtid genom att bo kvar, tvärtom. Vill man sitt barn det bästa ska man flytta ut till förorterna, där det finns alla möjligheter i livet.