Stockholm kan lära av Umeå - om Olle Medellös och sociala investeringar

Tips till borgarna i budgetarbetet i Stockholms stad. Jag har hittat en inkomstkälla, som gör att ni slipper höja skatten, bara tänka långsiktigt. Kontakta Umeå kommun, där Vänsterpartiet är med och styr så får ni mera detaljer. Ni har 19 miljarder kronor att leka med ...

Om inget görs kommer 1 204 av 9 406 sexåringar i Stockholms stad att slås ut, enligt en grov statistisk modell som tagits fram av nationalekonomen Ingvar Nilsson för stiftelsen Idéer för livet. Kostnaden för utslagningen kan bli 18 963 000 000 kr för de offentliga aktörerna räknas in, dvs nästan 19 miljarder kronor. Dessutom förlorade skatteinkomster. Om detta och hur allt fler svenska kommuner, bland annat Umeå och även moderatstyrda kommuner, beslutar att inrätta fonder för sociala investeringar skriver Dagens Samhälle, nr 27. Visst hajar vi till inför storleken på utslagningens pris och det är meningen. De stora summorna har fått fler kommunpolitiker att inse att förebyggande insatser är ett måste även om vinsten inte räknas hem i första bästa bokslut.  De pengar som samhället satsar på barn och unga kanske inte räntar sig förrän tjugofem år senare, kanske inte ger storkovan förrän i pensionsåldern.

Tänkandet är inte nytt. Redan när fyra studiekamrater och jag skrev uppsats ipå socialhögskolan i Umeå 1978 fanns projekt bland annat i Södertälje och beräkningar om att det lönade sig för samhället att människor får arbete istället för vård. I vår uppsats "Ungdomsarbetslösheten i Umeå kommun" med tvärvetenskapligt angreppssätt hade vi tre typfall för livsöden för att räkna på ungdomsarbetslöshetens ekonomiska och sociala konsekvenser: Olle Medellös, Olle Svensson och af Olle. Vi kom fram till att i Umeå var det inte otänkbart att det fanns 60 "Olle Medellös" som under tio år skulle kosta samhället 25 mkr. Bara i Umeå. Och ställde oss frågan om samhället har råd med att kasta så mycket pengar i sjön!

Vi nöjde oss inte med att konstatera att ungdomsarbetslöshet kostade mycket. När det privata näringslivet efter företagsnedläggelser, permitteringar och anställningsstopp hade visat sig oförmöget att garantera människor arbete måste annat till. Vi ansåg att samhällets åtgärder mot ungdomsarbetslöshet måste förändras till sin natur och att omfattningen måste öka. De unga måste få jobb. Jobben måste utgå från människors behov. Vi såg framför oss att skapa fler arbeten dels genom att högförädla våra naturtillgångar i Västerbotten och dels genom att vinsterna skulle betala för att bygga förskolor, lekplatser, bostäder, åldringsvård, samlingslokaler, kommunikationer ... Känns behoven månne igen nu 30 år senare?

Alla arbetslösa ungdomar borde få en kommunal sysselsättningsgaranti, med beredskapsarbeten och andra arbeten som kunde knytas till utbildning och reguljärt jobb. Så tänkte vi 1978. De tankarna är också aktuella idag. För 60 "Olle medellös" som 1978 fanns i Umeå skulle de 25 mnkr som deras utslagning kostade räcka till beredskapsarbete i sex år! Ganska troligt hade hälften klarat sig, utifrån de analyser vi gjorde. När vi frågade politikerna i Umeå tyckte man att landstinget (vården) och staten (även i viss mån kommunen) borde kunna ta fram flera beredskapsarbeten. Företagarna var däremot mer tveksamma. I grunden menade flera politiker att det krävdes nya industrijobb i Umeå. Beredskapsarbeten sågs som något tillfälligt.

Resonemangen för 30 år sedan kan lika gärna föras idag. Vi måste investera oss ur krisen. Bygga ut järnvägar och spår, renovera miljonprogram, skolor, äldreboenden och samlingslokaler. Investeringar som ger offentliga sektorn mer pengar att använda för att bygga ut välfärden. Så skapar vi positiva cirklar. Ungdomar måste få en kommunal sysselsättningsgaranti. Behoven är stora i äldreomsorgen och skolan. Alla offentliga aktörer måste ta ansvar. De ungas resurser måste tas till vara i samhället. För deras och vår skull!