Från Polen till Sverige - 2018 kan det vara väl sent

Igår på en middag kom vi in på möten med människor som står så långt ifrån varandra att de verkar komma från olika planeter.

Samtalet började med Polen, högern, katolska kyrkans inflytande, den försämrade abortlagstiftningen, svikna människor som röstar på det som de tror ger trygghet men efteråt inser att de blivit lurade. Värdinnan var ursprungligen från Polen, så ämnet var naturligt och jag hade just läst DN där den polske författaren Tomasz Jastrum varnade för utvecklingen:

"Det fria Polen står inför sin hittills största prövning. Den nya högerregeringen har skapat ett extremt klimat präglat av paranoia och nästan religiös övertygelse, skriver polske författaren och poeten Tomasz Jastrun." 

Vår diskussion och den djupa klyfta mellan regeringsanhängare och motståndare i Polen som beskrivs i artikeln ledde mina tankar till två tillfällen i livet, då jag verkligen känt mig som en alien i mötet med människor med nästan religiös övertygelse om att deras värld var den enda rätta.

Först var det när jag och en kamrat tågluffade, vi träffade två engelsktalande killar och hade hur trevligt som helst. Efter en stund började vi fundera på varifrån de kom, engelska talas ju i olika delar av världen. Det var Sydafrika. I ett slag ändrades vårt samtal. Vi frågade förstås om apartheid, men mötte en mur. De förstod oss inte. För dem var apartheid det normala, inget fel. Vi förstod dem inte. Hur kunde de tänka så. Det dröjde inte länge förrän vi gick. Vi hade inget mer att prata om.

Andra gången var Hässelby stadsdelsförvaltning. Min chef och jag träffade tre ungdomsledare, män i karriären från villastaden, om möjligheten att en verksamhet för unga arbetslösa kunde dela lokal med deras ungdomar. Ledarna radade upp sina fördomar om vad de arbetslösa kunde skada i lokalen. I ett desperat sista försök tog jag till argumentet att även deras ungar kan bli arbetslösa och behöva stöd. Blickarna och orden till svar sa allt. De blir inte arbetslösa. Vi hade inget mer att prata om.

Där och då var det klass, kön och inlärd rasism som möttes. Frågan är vart vi går i Sverige idag. Jag hoppas att vänsterpartiets framgångar med de sociala reformerna i den statliga budgeten 2016 ger välförtjänt utdelning i opinionen. Men det räcker nog inte för en vänster som stått och stampat, samtidigt som Sverigedemokraterna får stöd av en femtedel av opinionen och regeringen varit senfärdig med att förbättra möjligheterna för kommunerna att klara flyktingmottagandet och nu genom id-kontrollerna medverkar till att försämra asylrätten.

Det här duger inte längre. Råden har länge haglat på Aftonbladets ledarsida om vad Löfven ska göra för att socialdemokraterna ska bli relevanta igen. Vänsterpartiet uppmanas i Flamman att våga ha visioner om vilket samhälle vi vill ha. Vi måste kunna föra en politik för folkflertalet, som inte ställer människor och grupper mot varandra. Ett jämlikt samhälle måste vara målet. Dags att visa vad vi vill och ta plats i opinionen, för 2018 kan det vara väl sent.