Kåkstäderna i Stockholm kan inte tigas bort!

Vem blir inte djupt gripen som ser Aftonbladets film om EU-medborgaren Viorica Vaduva, 42 som bor i lägret i Högdalen för att om dagarna försöka tigga ihop pengar till medicin och uppehälle för barn och föräldrar hemma i Rumänien. För henne finns inget alternativ, sedan hon förlorade jobbet i finanskrisens Spanien där hon tidigare jobbade och kunde skicka hem pengar till familjen. Europas kris har blivit vår. Vi har ansvar som medmänniskor och för att motverka rasismen som kan komma i spåren av kåkstäderna.

Den egna regeringen sviker, EU sviker och Sverige sviker, som inte ens kan ställa toaletter och papperskorgar till förfogande. I artikeln uttalar sig Bienvenido Flores, ombud för den rumänska gruppen i Högdalen, och han är kritisk mot Stockholms stad: "Staden tar inte sitt ansvar. Jag har varit i kontakt med socialborgarrådet i Stockholm för att man ska erbjuda toaletter och papperskorgar. Men intresset är noll."

Vänsterpartiet har dock reagerat på misären i Högdalen och andra bosättningar i staden. I våras lade Ann-Margarethe Livh en skrivelse i kommunstyrelsen om att staden åtminstone borde anvisa värdiga uppställningsplatser för husvagnar, med tillgång till vatten och sanitära möjligheter. Inget svar har ännu givits. För bara några veckor sedan lade Clara Lindblom en skrivelse i exploateringsnämnden, i samma syfte, eftersom den nämnden ansvarar för marken. Kommer svar på första nämnden 2014? Och vad blir svaret?

Barnfattigdomen klyver Enskede-Årsta-Vantör

Enskede-Årsta-Vantör har en barnfattigdom på 15,5 % år 2011, enligt Rädda Barnens årsrapport 2013. Mycket, men inte långt från snittet i Stockholms stad på 13,7 %. Verkar inte så illa, eller?

Nja, bakom siffrorna döljer sig stora inkomstskillnader. Rädda Barnens årsrapport 2013 visar att Vantör 2011 har 24,3 % barnfattigdom och Enskede-Årsta 8,5%, jämfört med hela områdets 15,5 %. De nedbrutna siffrorna visar att Vantörs höga barnfattigdom osynliggörs när statistiken för hela Enskede-Årsta-Vantör slås samman. Även Enskede-Årstas gynnsamma läge, några %-enheter från innerstadssiffrorna, försvinner i snittsiffran.

Från 1991 till 2011 har Enskede-Årsta minskat barnfattigdomen från 18,9 till 8,5 % medan Vantör bara minskat minimalt från 24,7 till 24,3 %. På 20 år har skillnaderna mellan Enskede-Årsta och Vantör ökat från 5,8 till 15,8 %-enheter. Det är större skillnad 2011 än 2005 (14,6 %-enheter) men mindre än 2010 (16,4%-enheter). Som Rädda Barnen skriver "Sedan 1990-talets början har inkomstskillnaderna ökat kraftigt mellan de rikaste och de fattigaste barnfamiljerna."

De allra rikaste barnfamiljerna i Sverige skulle 2011 kunna försörja nästan tre familjer till på sin inkomst, medianfamiljen hade mer än dubbelt så mycket pengar som barnfamiljer med lägsta godtagbara levnadsstandard medan de som hade det bäst bland de allra fattigaste nätt och jämnt fick ihop till det mest nödvändiga. Så ser verkligheten ut bakom snittsiffrorna i Enskede-Årsta-Vantör som inte verkar så farliga.

Rädda Barnen ska ha heder av att de fortsätter att redovisa statistiken även för de tidigare stadsdelsområdena, så att det blir möjligt att granska skillnaderna inom socioekonomiskt segregerade stadsdelsnämnder. Tyvärr är mycket av stadens och framförallt landstingets statistik inte nedbrutna, utan utgår från nuvarande stadsdelsnämndsindelning. Så döljs segregationen i ohälsa under snittets tjusigare yta.

10 gånger högre barnfattigdom i Rinkeby än i Bromma

Julen är barnens högtid. Så barn blir temat för annandagens bloggar, det blir i själva verket två. En om barnfattigdomen i stort och i Stockholm och en om läget i Enskede-Årsta-Vantör:

Jag dyker ner i Rädda Barnens Årsrapport 2013 för barnfattigdomens utveckling till och med år 2011. Rapporten mäter hur många barn som hamnar under en absolut fattigdomsgräns, till skillnad från EU:s fattigdomsdefinition som mäter relativ fattigdom, dvs hur stor andel som har lägre inkomst än 60 % av medianinkomsten och fångar därmed inkomstskillnader.

Det är skrämmande hur stora inkomstskillnader vi har fått i Sverige de senaste decennierna. Tänker att det ju är under mina egna barns uppväxttid. Relativ barnfattigdom och absolut barnfattigdom närmar sig nu varandra. År 1997 var den relativa barnfattigdomen drygt 7 % och den absoluta barnfattigdomen var 22,3 %. År 2011 hade den absoluta barnfattigdomen minskat till 12,1 % medan den relativa ökat till 13,5 %.

I Stockholm har barnfattigdomen minskat till 13,7 %. Även Botkyrka har minskat rejält till 16,5 %. Åren 1991 till 2011 har barnfattigdomen i Stockholm minskat från 21 till knappt 14 %. Även i Göteborg har barnfattigdomen minskat (något) samma period till 18 %, medan Malmö ökat stort till 32 %. Varför Stockholm minskat så mycket och Malmö ökat så mycket kan inte utläsas av Rädda Barnens rapport.

Inte oväntat har Bromma lägst barnfattigdom med 5,3 % bland Stockholms stadsdelar och Rinkeby högst med 51,6 % enligt den tidigare stadsdelsindelningen. Siffrorna går ner men skillnaderna är dramatiska. Dock har barnfattigdomen åren 2000-2011 minskat mest i Rinkeby, Spånga-Tensta och Kista.

Hässelby-Vällingby bryter den minskande trenden bland de 14 nuvarande stadsdelsområdena i Stockholm med en ökning av barnfattigdomen på 2,4 %-enheter åren 2001 till 2011. Alla övriga stadsdelsområden har minskat samma tid. Ser vi bara på det senaste året är det bara Älvsjö som har en ökning med minimala 0,1 %-enheter. Den största minskningen under 2011 har varit i Rinkeby-Kista, Farsta och Spånga-Tensta.

Trots minskningar i barnfattigdomen är skillnaderna ändå ofantligt stora. I jultid blir det extra synligt. En julafton i Bromma och i Rinkeby skiljer sig högst sannolikt exempelvis vad gäller julklappar, julmat och julresor. Inget extra jultillägg ges till barnfamiljer med försörjningsstöd, som det gjorde på 70-talet.

Frågan är vad Stockholms stad gör för att minska de stora skillnaderna i barnfattigdom? Motioner av bland annat Vänsterpartiet om kommunala handlingsplaner har inte bifallits, utan det borgerliga styret har tyckt att de gör nog. Stockholms stad nämns dock inte i Rädda Barnens skrift På dagordningen - reportage om kommunala insatser mot barnfattigdom, där särskilt engagerade kommuner lyfts fram. Så vi kan bättre!

Gemensam Jul i Rågsved!

Välkommen att fira Gemensam Jul och äta ett gott julbord i Nya Rågsveds Folkets Hus imorgon julafton mellan 12.30 och 16. Fiskdamm för barnen, körsång och trevligt umgänge med nya och gamla Rågsvedsbor, och många andra som kommer från hela Söderort. Föreningslivet, stadsdelsförvaltningen, bostadsbolagen och Svenska Kyrkan med flera sponsrar. Allt arbete med julen är ideellt. Vi har många volontärer som är med och gör Gemensam Jul till en uppskattad julfest för oss alla. Vi ses!

Alliansens katt- och råttalek med assistansen

Anhörigas insatser för närstående hyllas i många högtidliga politiska sammanhang. Anhöriga bär upp äldreomsorgen och stöd och service till personer med funktionsnedsättningar, oftast är det vi kvinnor, döttrar, mödrar och makor som tar ansvaret när samhället brister. Till men för det egna yrkeslivet, framtida pension, egen hälsa. Dessutom är det många gånger så att de som vårdas hellre vill ha professionell stöd och omsorg, om den gick att få. Så visst finns det mycket kvar att göra när det gäller jämställdheten i Sverige!

Ett aktuellt exempel skriver Metro om 20 december. Förvaltningen i Enskede-Årsta-Vantör överklagar ett beslut av förvaltningsrätten, vilket kan leda till ännu tyngre ansvar för anhöriga till personer med svåra funktionsnedsättningar om kammarrätten ger staden rätt. Förvaltningen överklagar för att de behöver vägledning, medan motparten säger att praxis finns. Jag kan inte säga vem som har rätt om det. Men i grunden måste lagstiftningen vara tydlig med att anhöriga inte ska behöva ta ansvar som gör eget liv omöjligt.

Till saken hör att stöd och service till personer med funktionsnedsättningar dras med ett mångårigt underskott, där vår stadsdelsnämnd i oktober låg 5,5 mnkr över budget. Orsakerna är bland annat att fler personer söker bistånd och som det står i verksamhetsplanen 2014 "Försäkringskassans strama bedömningar". I verksamhetsplanen är bestämt att detta "ställer hårda krav på att hitta lösningar som är kostnadseffektiva". Vad de orden kan betyda för människor kan vi läsa om i Metro-artikeln.

Alliansens ovilja att höja skatten i staten och staden för att värna välfärden tvingar fram en ovärdig katt- och råtta lek. När statliga försäkringskassan skär ner blir det kommunerna som får ta konsekvenserna. När försäkringskassan och kommunerna skär ner blir det människor med funktionsnedsättningar som får bära bördan. Tjänstemännen i kommunerna tvingas att pröva alla möjliga otydligheter i lagstiftningen i hopp att hitta luckor som minskar underskottet. Enskilda omsorgstagare och anhöriga får ta smällen. Om detta har jag som vice ordförande i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd uttalat mig i ett pressmeddelande igår.

Många vill hjälpa hemlösa

Härligt att läsa att så många söderortsbor vill hjälpa de hemlösa med varma kläder. Samtidigt måste staden göra mera. Både fler bäddar på natthärbärgen och ordnade uppställningsplatser för husvagnar, med tillgång till el och vatten. Jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på att i vårt stadsdelsområde bor ett 100-tal människor "... i skogen, under broar eller på andra undangömda platser. Dock inga barn." Ett aktivare arbete från staden i humanitär anda skulle också minska grogrunden för ökad rasism.

En tigande allians i Enskede-Årsta-Vantör

Inte en åhörare när stadsdelsnämnden beslutade om verksamhetsplanen 2014 i Enskede-Årsta-Vantör.

Är det så ointressant att följa debatten om årets viktigaste ärende i stadsdelspolitiken att inte en enda av våra över 93 000 invånare tyckte det var lönt att komma? Tänker folk att det ändå är stadshuset som bestämmer, så det är inte lönt att komma. Har stadsdelsnämnden fått för stort geografiskt ansvarsområde så att det blivit för anonymt, vilket vänsterpartiet och socialdemokraterna i Enskede-Årsta-Vantör anser? Är detta förebud om vad som kommer att hända, om vi inte får ett rödgrönt styre i Stockholms stad i valet 2014?

Nu blev det inte ens en politisk debatt, de borgerliga ville inte. De hänvisade bara till sitt förslag, och ville gå till beslut. Från vår sida kändes det helt meningslöst att fortsätta att begära ordet. Det är i linje med den moderata strategin att tona ner skillnader mellan höger och vänster och göra politiken till en makt- och förtroendefråga som Aron Etzler skriver om i boken Reinfeldteffekten. Uppenbarligen ser alliansen stadsdelsnämnden som en  transportsträcka. Ett formellt klubbande av den egna politiken, visserligen denna gång något fördröjt av vänsterpartiets och socialdemokraternas envisande med att vilja berätta om vårt lokala alternativ, våra målsättningar och prioriteringar och hur de skiljer sig från alliansmajoritetens förslag. Miljöpartiet hade också eget förslag till beslut, dock utan lokala förslag vilket jag beklagar.

Beslutet om verksamhetsplanen och budgeten för 2014, vårt förslag kan läsas här, blev alltså ett antiklimax. Hade åtminstone en åhörare funnits på plats hade det nog blivit debatt. Hade sammanträdet sänts via webb-teve hade vår alternativa budget blivit ifrågasatt. Kanske hade våra frågor blivit besvarade, annat skulle se illa ut. En vet ju inte vilka som ser på... En direkt fråga från mig som inte besvarades var varför äldre i Rågsved och Hagsätra nekas att välja kommunal hemtjänst, efter avknoppningen av den kommunala hemtjänsten i de två stadsdelarna. En möjlighet som alla andra äldre i Enskede-Årsta-Vantör har. Vi har lagt förslag om att kommunal hemtjänst ska erbjudas från servicehuset eller hemtjänsten i Högdalen, en ny enhet behöver inte ens startas till en början, men alliansmajoriteten har tigande röstat ner våra förslag. År efter år.

Alliansen gick inte heller i försvar av nedskärningarna inom socialpsykiatrin, indragningen av en anställning på träfflokalen Flotten. Antagligen för att de inte hade några bra argument. Vänsterpartiet och socialdemokraterna protesterade kraftigt mot nedskärningarna och vi hade ett eget förslag att omdisponera bufferten för att slippa göra dessa nedskärningar på redan utsatta människor. Det är att ta ansvar. Inte heller försvarade alliansen sin privatiseringspolitik, som inte lett till vare sig bättre kvalitet eller lägre kostnader.

En annan viktig direkt fråga som inte besvarades på sammanträdet var socialdemokraternas välmotiverade fråga om varför alliansen i verksamhetsplanen inte hade skrivit in strategier om att alla verksamheter skulle motverka rasism, främlingsfientlighet och intolerans, vare sig det gäller härkomst, hudfärg, sexuell läggning eller andra diskrimineringsgrunder. Vårt förslag att lägga till sådana strategier röstades ner.

Inför valåret måste vi bli riktigt bra på att tvinga ut den lokala alliansen på banan för att prata politik, och konsekvenser av deras politik i våra stadsdelar. Kopplingen mellan hur folk har det i sina stadsdelar och stadsdelsnämndens politiska prioriteringar måste vara tydliga. Vi har mycket att göra för att förbättra den lokala demokratin, tryggheten och jämlikheten. Hjälps vi åt kommer det att gå vägen!