Den välsignade bussen

Efter ett pass i gymet och middagsinköp på Konsum Högdalen gick jag för att vänta på bussen. På bänken satt Sonja, 86 år, från porten bredvid mig i Rågsved. Hon var trevligt pratsjuk som vanligt. 744:an gör att hon kommer ut, kan ta sig till bingon och iväg och handla eller till vårdcentralen för att ta prov. Tänk hur det hade varit för Sonja om vi inte fått bussen förra mandatperioden!

Den nya närlinjen har hon använt ett par gånger, en gång kom den inte, den hittade väl inte vägen. När det är isigt och snö, är det toppen med en minibuss som kommer fram till porten säger Sonja. Då är det för långt att gå ens till 744:ans hållplats.

Avslag på färdtjänst har hon fått, då hon sökte tidigare när benet inte alls bar. Hon kan gå i trappan, två trappor upp, så då behöver hon ingen färdtjänst resonerar man. Men hon har tricks för att klara trapporna, slänger upp påsen framför sig, vilar en smula och tar ett steg i taget. Långa sträckor kan hon inte gå!

För mig är 744:an underbar, när jag handlat mycket eller kommer hem sent, eftersom jag kommer nära hem, slipper släpa tunga kassar eller gå långt i mörkret. Men för Sonja är bussen och närtrafiken skillnaden mellan ett aktivt liv och isolering.