Funderingar om kvällen

Måste tipsa om en intressant artikel i SvD Kultur 2008-09-23. Staffan Kumlin skriver om valtolkningens svåra konst. Han tar som exempel att alliansen ligger illa till i opinionen trots att de uppfyller sina vallöften - ett fenomen som kommenteras i många media. Men enligt Kumlin är det inte alls konstigt.

Han menar att valtolkarna felaktigt ansett att jobbfrågan avgjorde valet. I själva verket var missnöjet med sjukvården, pensionerna, utbildningen och äldreomsorgen mycket viktigare. Orsaken till att valtolkarna tog så fel kan sökas i deras elitära profil, som vita stockholmare hemma i övre medelklassen har de ett socialt avstånd till majoriteten av befolkningen.

Alliansen gick till val på högerlöften men lanserade sig också som det nya arbetarpartiet. Eftersom de vallöften som infriats på löpande band är mer högerorienterade än vänsterretoriken reagerar enligt Kumlin de ovanligt vänsterorienterade svenska väljarna med att ta avstånd från alliansen.

Visst vet vi att folk är beredda att betala högre skatter för en bra välfärd och därför bör vänsterpartiet ha folket på sin sida i den frågan. Samtidigt belönas vi inte i opinionen för vår politik som värnar gemensam välfärd och högre skatter.

Om jag tillämpar Kumlins teorier ska det inte bero på Lars Ohlys låga förtroende i opinionen att vänsterpartiet har lågt väljarstöd, för svenska väljare brukar inte vara personfixerade när det gäller partiledare. Ett historiskt undantag är 1985 års Westerbergseffekt. Om inte Ohly är ett annat, måste förklaringen till våra låga siffror sökas någon annanstans.

Har vi kanske för elitprofilerade politiker, med för långt socialt avstånd till folket? Bor för många i innerstan och för få i våra så kallat utsatta förorter? Vänsterpartiets oppositionsborgarråd Ann-Margarethe Livh bor i Rinkeby och fick många personröster i valet. Hon har bott där i många år och självklart känner människor förtroende för en politiker som delar deras vardagsmiljö.

En annan vänsterpolitiker som haft stort lokalt stöd är Per Sundgren, som i näst senaste valet röstades fram till första plats till kommunfullmäktige trots att han stod nästan längst ner på listan. Han ville sluta i fullmäktige, men vi lokalt ville ha honom på listan för att vi visste att han drog röster. Per har också bott många år i Högdalen och folk härute har stort förtroende för honom. Han jobbade också vidare politiskt i stadsdelsnämnden i Vantör till och med 2006.

En tredje politiker som liksom Per inte är aktiv längre och faktiskt större än sitt parti, är Jonas Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen drog Jonas uppåt 40-50 procent röster i norra Sverige. Själv från Skellefteå vet jag att folk röstade på Jonas trots att de inte var vänsterpartister. Ett fjärde exempel är Stig Henriksson i Fagersta, som fick mer än hälften av rösterna i kommunalvalen.

Min enkla fundering är att kanske personfaktorn är viktigare i kommunalvalet än i riksdagsvalet och att kvaliteten i vår gemensamt ägda verksamhet måste uppmärksammas betydligt mer i politiken. Det går inte att lura människor!