Resan till Skellefteå

Önskar att mamma levt idag. Då hade hon varit 98 år, svindlande tanke!

Framförallt tänker jag på när hon efter andra världskriget reste från Helsingfors till Skellefteå med sin väninna och kom att bosätta sig här, men inser att jag inte vet hur hon reste.

Var det tåg eller båt eller buss? Tyvärr kan jag inte längre få svar, men säkert ta reda på vad som stod till buds 1949 eller om det var 1948 som hon kom till Sverige. Inte ens exakta årtalet vet jag, skam till sägandes.

Häromdagen kom flyget igång mellan Skellefteå och Helsingfors via Karleby/Jajobsstad. Nu ska förutsättningarna för färja mellan Skellefteå och Karleby utredas. Det var dessa nyheter som triggade igång tankarna på mamma och hur hennes Skellefteresa gick till.

När vi var barn reste vi om somrarna till mammas barndomsby Muijala, utanför Lohja (Lojo) några mil väster om Helsingfors. Innan jag föddes och vi hade bil tror jag mamma och pappa åkte tåg. När jag var barn bilade vi via Haparanda och genom Finlands kust och inland. När färjan från Skellefteå till Jakobsstad och Vasa kom igång genade vi över havet.

Tänker att mamma skulle gilla att kommunikationerna mellan hennes gamla och nya hemland förbättras, mellan hennes nya och gamla hemstad. Min kusin från Helsingfors gillar också de nya resmöjligheterna, för att komma i sommar fick hon flyga via Stockholm. Förra gången hon var här fick hon åka tåg till Vasa, färja till Umeå och bil till Skellefteå.

Eftersom vi har sommarstugan precis bredvid flygfältet är det förstås bekvämt att flyga och roligt att flygförbindelserna utökas. Samtidigt är det bakvänt att det ska vara betydligt billigare och bekvämare att flyga, jämfört med klimatsmartare tåg och båt. Detta måste ändras.

När Norrbotniabanan blir verklighet, vilket jag utgår från blir beslutat så snart vi får en rödgrön regering, kommer jag säkert många gånger att välja tåget hit istället för flyget. Med färja över viken blir tåg från Helsingfors till Skellefteå ett klimatvänligt resalternativ.